Går in i arbetsårets sista skälvande veckor. Elever och lärare landar i en ack så väl unnad ledighet. Skolgården har återigen fyllts av sommarmedarbetare och ynglen i dammen har hoppat iväg som små grodor ska. Ljuset bor här och sommarvärmen kom lite som en chock för min snösjäl. Om två veckor väntar ledighet, eller snarare stug- och husfix. I 17 år har vi levt inom dessa skeva väggar som inte är våra, i alla fall inte på papper. Idag besiktades huset inför köp, vårt husköp. Drömmen om att bo vid havet får ge vika för allt praktiskt som närhetsprincipen kan erbjuda, men utöver det pragmatiska vilar också nostalgin och kärleken till huset och platsen. Här har jag haft värkar med tre av våra fem barn. Här har de lärt sig gå, springa och göra bus. Här har vi varit lyckliga, arga, sorgsna och allt däremellan. Vi bor kvar och om gud och banken vill så lånar vi en massa kosing och köper huset. Nu i sommar. Vi listar panelbyte, slamfärgskok och golvläggning. Estetiken i det hela dryftar vi om, men en sak vill jag, vill jag verkligen. Jag vill bjuda in William Morris magiska blommor i mitt vardagsrum. I stugan ska vattenledningen som grannen körde av lagas eller bytas, men Ingemar har lovat att stödja oss med sina händiga händer och tankar.
Alltså arbetsårets sista veckor och sedan en massa annat arbete.
