Våren.
Texas päls och tassar fullt av smuts och grus, knastrigt och jobbigt.
Mårbackapelargonen trivs.
Jag trivs med ljuset och solen.
Börjat cykla igen, vilket gör Axlagårdens närhet påtaglig.
Skärtorsdag närmar sig med darrande själv.
Två år sen mamma ringde. Hennes läkare ringde.
Sen en sommar. Två år sen pappa fick så som han önskade.
Går inte längre på graven, eller pappas skåp för den delen. Det tar emot överallt eftersom evigheten är väldigt lång.
En kollega och vän frågade om jag pratat med någon, antar att undertexten var professionell. Vem pratar man med om sånt när världen runt omkring snurrar vidare.
Den där systern. Den osynliga.
Hon man delar minnen med.
Hon som alltid lyssnar och förstår.
Ler hela dagarna.
Ler mig ur lågheten och melankolin.
Våren smakar grus och smuts, men Mårbackapelargonen är fin.
