Läste ett inlägg på Instagram om svårigheter med vardagscoping. Att liksom leva livet alla de dagar som bara är dagar. Vardagshedonisten som ständigt kämpar mot vardagsrealismen. Vardagens fyra nyanser av grått tynger och tränger, tränger undan allt in i ekorrhjulets hopplöshet.
Samma tjafs. Samma tidspress. Samma prestationsångest. Samma misslyckanden. Samma gnäll. Samma diskhög. Samma hundhår, damm och bajsblöjor.
Glaset av själslig mjölk sinar, kan liknas högstadieårens korvstoppning av kungars födelse- och dödsdatum, sånt som snabbt förpassas till glömskans utmarker.
Avundas dom som, iaf verkar, omfamna vardagsrytmen med viss förnöjelse.
Att bara göra. Att acceptera tristessen. Svårt, om inte omöjligt.
Små guldkorn måste gnistra även i den gråaste vardag.
Ny tandkräm, att lägga sig på marken och titta på stjärnhimlen, chips och läskeblask en helt vanlig..., ryggkli, Instagram, kramar, ett fint sms, paus med dr Pimpelpopper...
Utan guldkornen varje dag kan jag liksom inte hitta livet.
Igår lyftes jag till skyarna av Lovisa Sandströms vlogg om Fjällräven classic. Magiskt och peppande. Så peppande att jag ägnade lunchen åt att "leka" Fjällräven classic genom att springa 1,5 mil. Inte helt genomtänkt på tom mage, men peppande iaf. En pepp som smittade av sig på pluggandet och planerandet som sakta kryper fram.
Smaskade sedan pannkakor och blåbärssylt, snabba kolhydrater som kändes som värsta guldkanten.
Biblioteksbesök för att botanisera filosofilitteratur inför kommande undervisning, ännu en guldkant eftersom jag köpte en glass och hittade en fin bok.
I kväll blir det frk Edins chèvrepizza med ruccola, ännu en...
Så håller jag på liksom. Leva livet.
Hur som helst så läste läste jag på Instagram och kände att, javisst så känner jag också.
