Platsen vi valde

Vi valde en plats där barnens glada röster hörs, en plats i gränslandet mellan dåtid och framtid. Det är vackert, rofyllt och stenarna pryds av personliga ting som påminner om älskade och saknade.
Jag hatar den platsen!
Det krävs mod för att övervinna motståndet. Vetskapen om att mammas kropp ligger där är fortfarande oöverstigligt svårt. Ett uppbrott som jag inte vill. En förlust jag inte erkänner.
Månaderna går och våren är precis lika blöt, smutsig och doftande som förra året, som alla år. Allt är som vanligt och aldrig mer som vanligt. Först mindes jag bara mammas cancerkropp, pappas smala axlar och magen som svällde och svällde, smärtorna och döden. Allt i korta stumfilmssekvenser. Sen kom de imaginativa månaderna. Mammas telefonsvararröst, tankeflykten från verkligheten och fantasin om hur det borde vara.
Nu randiga månader. Ett liv av blixtrande vardag, avgrundsdjup saknad och ledsenhet som kommer när som. Minnen i känslor, lukter, stämningar, rörelser, blickar och röster. Saknaden av det som var mamma och saknaden av det som liksom aldrig fick bli... pappa.
Saknaden av en syster. Saknaden av en bror. Den stora saknaden av gemenskap, att bära den egna historien. En sorts ensamhet. Månaderna går och snart är det sommar. Vågar jag tro på sommaren? På att solen ska skina. Att stilla sommarregn ska falla. Att bleka dödens minut hålls stången och att vi sorgfria kan vandra, paddla, segla, bada, odla...leva. Kanske blir platsen vi valde mindre skrämmande när månaderna går.