Sorg är ett arbete; påtvingat och mänskligt.
Små ting. Små. En härlig dag och sen en skärva och lacken krackelerar.
Först fem veckor av stumhet, sen en sommar av vakuum. Månader. Min jord skälvde och rös.
Vi fick vänta hela påsken, sen några dagar till. Vården tog paus. Läkarbrist! Fackliga förhandlingar och hög lön. Vår oro gick på högvarv. Hoppet förtvivlans bästa vän.Två i vita rockar.
Lysrörsljus och svartvita, konturlösa. Cancerbilder.
Mamma frågade om hon skulle få uppleva sommaren. Kanske, men inte nästa. Återhållsamhet, korrekthet. Frågor? Rummet slukade luften. Gick ut, andades häftigt i korridoren. Såg rollatorvandrarnas stillsamma parad mot måltidsförpackad gastronomi.
Tallkantat mörker. Röd måne och tystaste bilen i världen.
Sökte medhåll, kanske empati. Vad som helst utom det som bjöds.
Då blev ledsenheten överväldigande, nu ilsken. Arg. Besviken. Som ett vrål.
Söker medelpunkten, det resonabla och förstående. I mig ett förlåt.
Hittar inget. Sökte medhåll. Sökte vad som helst utom det som bjöds.
