Konsten att leva har gått mig lite ur händerna. Det sträva och kantiga gör sig gällande. Tiden går trots allt. Nu ett halvt år sedan far somnade in och i morgon sju månader sedan mamma dog. Ja hon dog, somnade inte på något sätt in.
Minnesbilder; fastbrända i hjärnbarken, plågoandar. Det är sånt man inte pratar om. Sånt man sliter med, sliter mot glömskan.
Så här blev det. Vår tid tillsammans, varken mer eller mindre.
Är fortfarande arg, rasande arg på en massa händelser, bemötanden och påtvingade upplevelser. Arg på förväntningar som gick i kras. Arg på ödet. Arg på vården. Arg på Gud. Arg på min oförmåga att hitta tillbaka till status quo.
