Hus

Det är blaskgrått ute. Marken är blöt och dropptunga strån slokar.Björn och småbarnen är ute på maskletarpromenad. Jag avstår och har väntat på pling från försäkringskassan. I morgon inbokad tid hos mäklare. Har aldrig varit särskilt intresserad av mäklare. Har aldrig haft någon direkt längtan att äga stora och hutlöst dyra ting, ting som hus. Är varken huslig eller särskilt händig och älskar den frihet som det lånade och det hyrda ger. Björn håller inte riktigt med och så klart så finns det hedonistiska vinster i vardagen i det fräscha och nyrenoverade, men också förluster. Fast besöket är inte av ägande karaktär utan av avvecklande, dock lika svårt då tingens och den egna historien växer samman. Min känsla vet och mina tankar hittar lätt bilder av fastfryst tunga på metallisk gungställning, solstrålar som spelar på sjögrästapet, mamma leende i köket. Korkmattans ärtiga grönhet, populär under några få år på 70-talet. Allt sånt som bara en sån som jag, en sån med minneshistoria uppskattar. Mamma hade nog velat att huset skulle få en nystart; få känna små mjuka fötter, höra skratt och prydas med gungställning och sandlåda. Jag hoppas också så, såsom mamma.