Följde debatten kring bloggutveckling och bloggen som kommunikativt verktyg... och kände inte igen mig. Min blogg är i sin innersta kärna stumt kommunikativ, stumt då jag valt att inte använda mig av kommentarsfält. Kommunikativ på så vis att bloggen ger uttryck för det personligt mänskliga, som kanske någon känner släktskap med. Från nära anhöriga till visst intresse från det okända. Från känslosamt dagboksskrivande till reflektioner och funderingar om innehåll och utformning. En väg jag inte ville vandra, inte riktigt. Bloggen vilade, vilandet födde andra tankar.
Nu skaver inte det polerade lika mycket, nu när jag löste det på annat sätt.
