Att vara rasande arg kan vara befriande.
Att vara himlastormande lycklig är alltid gudomligt.
Att känna ivrig längtan är livsbejakande.
Det är den lågintensiva dovhetens irritation jag avskyr, avskyr allra mest.
Den som får mig att bli stingslig, lättirriterad, orolig och allmänt gnällig.
Den transformerar personligheten till de bistra utmarkernas Gulag.
Det enda botemedlet är vänskap, kärlek och omtanke.
Att ha någon att ringa och prata, prata bort järnbandet.
Att handla starka ostbågar och dricka kall cola.
Att äntligen känna golvet under fötterna.
