En svag doft, en förnimmelse, ett stänk av...
Olust, motvilja, antipati, ohåg... kärt barn har många namn.
Känner bara hur min positivismbehållare måste fyllas på. Vill insupa genuin uppmuntran och en hjälp som inte verkar och andas i den goda viljans utmarker.
Får liksom inte fatt på oviljans epicentrum, eller så kanske det mer handlar om en förlamande känsla av uttömning och förvittring av livskrafterna. Att liveget se på när filmen om mitt liv rullas upp och popcornen fastnar i tändernas mellanrum.
Märkligt hur ensamheten ser ut i ett rum, en värld fylld av människor. Märkligt hur tyst ledsamhet kan vara i dagsljus och hur långt bort längtan kan vandra.
Ropar på längtan och vem kan bättre än Melissa Horn frasera detta rop.
Vi testar nya vägar
som aldrig tycks ta slut
vi har försökt att fånga den
andra
men aldrig nått ut
jag vill ha en sista chans
så jag säger det
rakt ut
Jag vill ha dig nu
som jag hade dig förut
jag vill ha dig
nu
som jag hade dig förut
