Har alltid varit av åsikten att min kropp är fin och bra på alla sätt. Den är lagom stark och relativt fri från krämpor. Den har tagit mig utför branta stup och uppför höga berg. Den har givit liv och näring till dem som vilar i mitt hjärta. Den bär spår av levande livet; skrubbsåret från cykelturen 1980, ärret från den stora vattkoppan, kärleksfårorna som likt åsar löper över livets moder, blodådrorna som framträder tydligare på händer och fötter ju fler jordeår som kroppen tillryggalägger. Den höljer mitt hjärta och min själ.
Att vid "nästan 40" känna sig sådär estetiskt missnöjd känns lite förmätet och som ett stort I-landsproblem, men jag har fallit till föga för bort med mammakuddetrenden och försöker nu hoppa över de snabba kolhydraterna. Skamligt nog inte alls för hälsans skull, utan i första hand för midjans.
