Medvetet val

Jag har börjat köpa föräldratidningar igen. Ja, jag vet, miljövidrigt så det förslår och egentligen väldigt onödigt, men jag kan bara inte motstå detta resurs- och pengaslöseri eftersom tidningarna odlar föräldrakulten till max. Flörten med de moderna dödssynderna är dessutom solklar, t.ex. inrednings- och fräna retro-unisexbarnklädesfrosseri, lattelättja o.s.v, vilket gör dessa än mer begärliga. Vårt samhälle bygger på branding och vi uppmanas alla att göra medvetna och personlighets definierande val. Tjohejans tjohoppsan! Har gjort många val i mitt liv, men desto fler ickeval och summa sumarum så är ickevalen inte att förakta. Det finns dock ett val som faktiskt var väldigt medvetet och som på många sätt och vis bildat fonden för familjens liv de senaste 16 åren, barnträdgårdsvalet. Ja, jag vet, att man enligt moderna termer naturligtvis skall använda benämningen förskola, men jag tycker barnträdgård är betydligt mer poetiskt och kärleksfullt. Vi, jag och min man, var för 16 år sedan två rätt unga, väldigt fattiga och studerande föräldrar till två söner. Vi bodde i en billig lägenhet på Ersboda och käkade pasta med ketchup i slutet av varje månad. Teologiska studier och ett fördjupningsarbete om något så märkligt som antroposofi kom för alltid att förändra den egna fenomenologin och barnens pedagogiska hemvist. Det hela resulterade i studiebesök på en skola på andra sidan stan. Jag förundrades och fascinerades av de små byggnadernas suddiga färgsättning. Lekte med tanken att jag vandrade i en akvarellmålning av Monet och att någon naturskön poet skulle poppa upp runt hörnet. Och mitt i denna miljö, barnens skratt och lekar i skogen vid sidan av den skruttiga lilla fotbollsplanen, men mest förälskade jag mig i synen på livet och barnen, ett skapelsens magiska underverk. Precis så kändes det, som att pedagogerna tyckte om barnen, liksom på riktigt, på allvar. Inte för att man måste eller för att man får betalt, utan för att man är intresserad av människan. De värnade barndomslandet och var nyfikna på vart just mitt barn ville gå. Lite pengar, ingen bil, boende på andra sidan stan och pluggande på universitetet gjorde det hela till en logistisk utmaning, men utmaningar är till för att antas. Många och långa blev bussturerna. Tidiga mornar, inte alltid praktiskt för två nattsuddare, men vad göra, om berget inte kommer till M, så måste M komma till... Rosen och sedan Waldorfskolan. Många år, upp och ner, hit och dit, precis som det är, precis som det kanske ska vara. Nu har äldsta sonen valt skola i stan och son nummer två ämnar satsa på skidinriktning till hösten, men Tova-Liisa går "bara" i femman och Gunnar står i kö till förskolan så än behöver jag inte ta farväl till adventsträdgårdar, fabler och geologiresor. Byggnaderna, färgsättningen, arbetsmaterialen. Jag blir fortfarande lycklig när jag tittar in genom ettans fönster och ser fröken B:s sirliga handstil, eller när biologifantasten ritar upp membran och annat spännande i vackra färger på svarta tavlan. Eller över mina barns waldorfdockor som vilar trygga i waldorfdockesängen och de smäckra smidesstakarna på borden i köket och vardagsrummet (släng dig i väggen Baudin). Jag blir fortfarande lika exalterad över orden "att tända en eld, inte fylla en hink", att undervisa även för själen. Och jag kommer ivrigt slita upp det fina brevet när Gunnar välkomnas till klass ett om några (flera) år. Ja, få har mina aktiva och sådär präktighetsriktiga medvetna val varit, men jag gläds åt att jag i.a.f. gjort ett.