Himlens portar har öppnat sig och stuprännorna har det hektiskt just nu. Skönt för kropp och själ. Man kan med gott samvete kura inne med en god bok ( maratonläser allt jag kommer över). Björn arbetar fortfarande, till sin stora förtret, alltid svårt att vara den enda i familjen som befinner sig i sommarlunkens utkanter. Vi andra solkyssta Zachrissonare njuter till fullo av ledigheten; slappande i den brun-orangea loppissolstolen (40 spänn), njutbart rensande av rabbatter och grönsaksland, studsmattehoppande och barnpolsbadande (bör tydliggöras att dessa aktiviteter gäller de mer färska jordlingarna), allt enligt långsamhetens lov.Igår fick jag dessutom en finfin förmiddag med äldste sonen på stadens gator och torg. Vi åt god indisk mat, pratade om nya utmaningar (sonen börjar på arena natur till hösten, ett stort steg för en liten waldorfling)och ägnade oss åt det gemensamma intresset, randiga tröjor.Har lyckats med konststycket att existera, i motsats till den tidigare så självklara nedräkningen, typ varje dag som går är en dag närmare slutet, otroligt dystopiskt och klart deprimerande. Just nu känns det bara helt underbart när Kajsa Ingemarsson tar med mig in i förlagens och karriäristernas värld. Romanen, Bara vanligt vatten, är dessutom sådär lagom ledigadagarlång, typ dryga 500 sidor. Läser alldeles för fort för min plånboks bästa och vill inget annat än att få radvaluta för mina pengar. Igår fick vi dessutom ett kärt besök av Björns kusin Jesper som var i Umeå på jobbresa. Intressant och märkligt hur alla liksom har blivit vuxna, positivt, men med en smula nostalgisk saknad. Renoveringar, tonårstjafs och semesterplaner, en tydlig skiftning av den sociala diskursen. Fast det kanske inte gör så mycket, eller snarare det är inget att göra åt. Man får helt enkelt fånga den vuxna dagen, det vuxna livet.
