Valborghelg; vårvindar, solsken, porlande vatten i strömmar nedför fjällsidorna, njae. Hemavan bjöd på 15 cm nysnö, 6-8 s/m nordanvind och en stor dos flatljus. Ändock enormt fin offpiståkning. Säsongen 2010 har Kungsliften i Hemavan parkerat sig stilla, stark vind och en i mitt tycke lite feg driftspersonal gjorde Mortsen och Kittelpasset tillgängliga endast via mannakraft. Kändes därför extra fint med en toppenavslutning på skid- och snowboardsäsongen, bra lutning och snö som skapad för att skidor och bräda skulle skära svängarna av sig självt. Nära liften i den branta delen mellan Kittelpasset och liftspåret kändes det gott att vara, gott att leva.
Söndagen kom alltför raskt och hemfärden var då oundviklig. En arbetskamrat frågade sådär lagom förvånad, -blir ni aldrig less på vintern? På den hårda, bistra och isiga vintertiden blir man så klart less, men vitklädda fjällsidor redo att tas i besittning får jag aldrig nog av. Det ger en känsla av frihet och närhet som i.a.f. jag har svårt att hitta på annat sätt, alltså väntar fler skidsäsonger runt hörnet. Det allra bäst är att hela familjen är lika inbitna utförsåkare, en längtan och ett sätt att leva som vi har gemensamt. Visst blir det trångt i husvagnen och inte är det alltid toppenkul att springa på toa i servicehuset när behoven är stora, men det gör inget eftersom tiden i det trånga utrymmet under dagarna byts ut mot oändliga vidder. Helgen avslutades med det sedvanliga vattenhoppet (badsugna åker över en stor pool mitt i backen). Jag, Björne, Svante, Tova-Liisa och Runa valde att tryggt titta på medan Ingemar och tre kompisar körde badracet. Därefter badtunna för de tävlande och snörullning. Nu har liftarnas hjul tystnat för denna säsong och vi förbereder oss inför sommarfjället och husvagnsfix.
