Helgen har varit fin. I saknaden efter sönerna som alla sov över hos store storebror Svante ägnades min ledig tid till restauranglunch och shopping tillsammans med Tovaliisa och Björn. Inspirerad ställde Björn i ordning en ny lekhörna i småbarnens rum. Pelle åå-ade och oo-ade, lagade grönsaksgryta på leksaksspisen och sa smaskens. Det gör ont i bröstet av kärlek när hen gör så, vår lilla lillsnubbe. I vardagligheternas magi dyker tankarna på mamma nästan alltid upp, en innerlig önskan om att tala med henne igen.
I kväll tog jag modet till mig och tittade i gamla album. På mig. Mamma. Pappa, gudmor, gudfar, kusin Tomas. Ett alldeles särskilt kort på mamma låg instucket mellan gulnade tidningsurklipp och festfoton från 60-talet. Ganska nytt. Inte så gammalt. Mamma med sitt röda läppstift, snaggade hår och rödmålade naglar med flag i kanterna.
Min mamma.
Vill att hon ska veta att jag tänker på henne, ofta, ofta. Att jag...att vi saknar henne.
Hoppas att hon finns där någonstans nära, att hon är med småbarnen i vardagligheterna.
Med mig. Med oss.
Att vi ses i Nagijala.
