Sämsta veckan

I fyra år längtade vi efter doften av liv. Fyra år är en lång tid att längta. Överallt barnvagnar och vackert rundade magar. Överallt dessa påminnelser om att få och att inte. Nu samma påminnelser, bara av ett annat slag. Bilder, ord, rörelser, dofter, färger. Allt runt omkring; eviga påminnelser om att få och inte. Söker stjärnstoff och drömglitter. Hon finns med mig dag som natt, men aldrig på riktigt. Aldrig mer. Tre månader har gått och insikten om dödens evighet kom som en käftsmäll. Bråkar med Gud. Bråkar med mig själv. Ältar för att förstå det jag inte kan förstå. Inte vill förstå. Hur kan man leva när döden kommer i vägen?