Barnen har sportlov, Björn har tagit ledigt och jag jobbar i kappsäck. Ett upplägg för sportlovsmedaljörer.
Lovet är inte bra, det är hemskt.
120 mil tåg på mindre än tre dygn.
Bröllopsmiddag som jag inte riktigt minns; varken smakmässigt eller konversationsmässigt. Hann inte ens läsa den obligatoriska "åh-så-kul-anekdot-skrivningen" om övriga gäster. Jag sprang. Björn sprang. Gav upp någonstans i mitten och härdade ut.
Dagen efter kantades av kräkfest, inte krök-kräk, utan obarmhärtig februari-kräk.
Hade jag varit yngre, typ 38, och utan barn, så hade jag lagt mig på golvet i tågkupén och skrikgråtit. Som toppen på moset hade Björn bokat hundvagn till hela familjen. Kan tyckas logiskt då vi har hund, men jag är tokallergisk och tål pudlar och andra krullhundar som inte släpper hår. Dessutom i måttlig mängd, men med min härliga sportlovstur så var hela vagnen knökfull med glada och extremt håriga jyckar. 60 mil från Kiruna till Umeå, 60 mil av illamående, värk, kliande ögon och trött-ilskna småbarn.
Sportlovet har även fortsättningsvis bjudit på guldkorn: febrig ettåring, hostig treåring och magsjuk Björn.
