Upphämtad i en halvmeter snö. Hotellfrulle och livsprat. Biografiernas gemensamma hållplatser, nyttoprincipens melankoli, genusresan, familjelivets trivialiteter, svensk- och europeisk politik. Många skratt, råd och några allvarsamheter. Frullen övergår i lunch. Kommer hem med lätt hjärta och svävande tankar. En lätthet som bara det lyssnande örat kan bjuda.
Öppnar ytterdörren och kommer hem till... tja ungefär det kaos som naturligt uppstår i en familj med trötta föräldrar och en krasslig ettåring. Pelle är alltid krasslig så vi har börjat vänja oss, eller snarare utgå från att hen har ett normaltillstånd av snor, slem och fragmentarisk sömn. Efter lunch kläddes sjuklingen i Michelin utstyrsel och fluffet som täckte gården samlades i en hög vid sidan av gårdshuset, voilà en snowboard- och pulkbacke. Gunnar njöt av hemmabackens tillblivelse; lagom kort, lagom lutning och lagom nära till torra vantar och ulliga filtar. Efter bärseleskottning och tre skranturer somnade Pelle trött, men äntligen glad. Alla barnen hemma till middag, härligt och livligt. Stök, verkligen stök i hela köket. Björn lämnade kaosordningen för musicerande hos grannen, Ingemar snabbpackade inför morgondagens resa till Åre och Pelle... ja Pelle växlade mellan missnöjeslek och störtgråt. Vaggade en ledsen liten en och ältade kaosteorier i det tysta. Hittade kladdfläckar på saker som jag inte en visste att det går att få kladdfläckar på. Lägger mig snart i en säng som längtar sommarkysst ängslukt och tänker att vi har i alla fall vårigt krispiga tulpaner.
