Häggen blommar utanför mitt arbetsfönster. Mycket vatten och lite ultramarin, stänk av zinkvitt; himlen andas försommar och förväntan. Arbetsrummet är plottrigt och stökigt med buntar av papper, eller kreativt. Fast det är gör ingenting när man som jag har världen bästa arbetskamrat med en egen retrogrön kaffekopp mitt emot. Vi har till och med ett gammalt skelett i en låda, så är det när man huserar med en naturvetare.
Det andra fönstret vetter ut mot ett klassrum, åttans klassrum. Det glädjer mig och berör mig var dag att få ynnesten att på håll följa mina "gamla" elever, mina vänner. Nyss hade blivande klass ett föräldramöte. Jag var pirrig hela dan, fast jag skulle inte vara med. Kanske för att jag minns i detalj hur fint och speciellt det kändes båda gånger jag stått som klasslärare för en blivande etta. Kanske för att det kändes som ödet att möta just dessa barn och föräldrar, kände mig utvald av livet. Kom in på bilparkeringen när klass nio väntade på bussen för att åka på geologiresa, en resa som avslutar deras grundskoletid. Ett stråk av vemod och glädje slog an eftersom de nu väljer olika vägar. "Din allra första klass" står det broderat på mitt överkast, en gåva från min allra första klass. Grät så många glädjetårar när jag fick överkastet att jag inte kunde prata. Tänker att när jag är åldrad och grå så kommer alla dessa människor, alla dessa möten att förgylla min vardag.
