Vi har "varit ihop" i snart 19 år, Björn och jag. Vi är lika, men också väldigt olika. Vi kan vara oense så stickorna ryker, men alltid med en samklang som ger mig trygghet. Vi har något som jag kallar vänskap (par - skap också, men nu skriver jag om just vänskap). En vän är något man är genom sina handlingar och sin mänsklighet, så otroligt barockt, vad menas nu?
En vän delar med sig av sig själv, utan att hela tiden fundera på om han/hon bör säga si eller så. En vän lyssnar aktivt och med empati. En vän är rak, men ändå förstående i sina kommentarer. Till en vän vill man vända sig i livets olika skeden. Vänner kommer ofta i ental, eller åtminstone i fåtal, medan bekanta kan man hitta i dussintal. Bekanta är "göra människor" och vänner är vara människor, inte så att det ena utesluter det andra, men bekanta har helt enkelt inte samma textur eller kvalitet som sann vänskap. Med bekanta idkas passivt lyssnande, men det gör inget för man vet liksom om premisserna. Relationen är baserad på stunden och aktiviteten. Man skrattar tillsammans, men när skrattet fastnar i halsen då går var och en hem till sitt. En bekant vill gärna ha ett ytligt och kortfattat svar, företrädesvis med en skrattande och lite ironisk underton, när de frågar hur man mår. .. Men det gör inget för man vet liksom premisserna. Att vara en vän kräver och ger, att vara en bekant är inte särskilt svårt eftersom man kan stänga dörren när helst man vill och tycker. Vänskap är nog en bristvara i ett samhälle av vårt slag.
