Att leva

Alla ungar i ris-helvetes-biljäveln-som-vi-ändå-tycker-om. Ramlösa, läskeblask, bullar och bensinstationsmiddag. Radion vars kanaler vi ej kan samsas om. E4:an norröver. Kan vägen, den sitter i kroppen. Sommarens andra begravning. Knastrande grus; grus jag dansat som nygift, grus jag sakta skridit som konfirmand. Nu hårt och regntungt grus. Kyrkorummet är vackert; avskalat och enkelt, men otroligt värdigt på något vis. Prästen är fin, personlig och nära. Hon talar om pappas idrottsgärning, humorn och viljan att leva det goda livet. Begravningen blir fin och minnesstunden, den som jag bävat... också fin. Nu... nu har jag begravt mina föräldrar och någonstans så vilar ett skrik, men idag försökte jag möta sommaren. Pratade med en god vän, köpte studsmatta, grillade och levde. För lever det gör jag ju.

Midsommar i bild

Glad midsommar

Frihet

Ingemars vuxenvardag har börjat. Återbesök på ortopedkliniken, lång rehabilitering väntar. Glad över operationen, men bedrövad att härligt sommarskejt i Sparken går bort. För första gången i livet tabula rasa, inga skolsalar och ämnesböcker väntar. Skrämmande, eggande och ogreppbar frihet. Fina studenter på sociala medier. Minns ansiktena som mindre med en sötaktig doft av kladd och rundör. Knän som skrapats och sommaräventyr på potatisåkern. Ett stort gäng ungar, alla födda 1996. Då miljoner badkalas. Nu ansvar och vuxenliv. Fortfarande lika fina. Åh kära "Rosenungar" årgång 96, lycka till!

Önskesyster

Allt har ett bäst före datum, allt. Även sorg. Det pågår en kamp; i ena ringhörnan samtidens lutherska djävul, i den andra livsförnuftet och själen. Lyhördheten gentemot omgivningens moraliska skiftningar är absolut. Får påminna mig om att det inte är av ohövlighet eller bristande empati mot min livssituation som "folk" ler, skriver trivialiteter på sociala medier och tjafsar om sånt som skaver i vardagen. Får hela tiden påminna mig för att inte ta illa vid mig. Helt enkelt jättejobbigt, vill att huden skall bli tjock och läderartad. Så pågår kampen; i varje andetag, i varje ögonblick och i varje möte med omvärlden. Blir om och om igen besviken, irriterad och indignerad. Möten skaver eftersom varje möte har sin påföljd av inre monolog för att finna den förståelse som i den verkliga vardagen lever naturligt i jaget. Saknar den där önskesystern som man bara kan ringa. Hon som lyssnar ur hjärtat och stödjer med orden. Allra käraste önskesyster.

Student 2015

12 skolår har kommit till sitt slut och vi firade familjens andra student med sol, hurrarop, kusinbus, sommarmat och glädje. Nu vilar studenten för att ladda batterierna inför kvällens studentskiva.

Vi firade jul ihop, ihop för första gången sedan 1988. Året då pappa flyttade. Pappas händer skakade och mamma skar sillen åt honom. Vi åt julbord på lokal. Jag har aldrig ätit julbord på lokal förut. Det var mysigt, trevligt och gott. En fin julafton tycker jag. En fin julafton tyckte också mamma och pappa. Ögonblicksbilder i papper, ögonblicksbilder och mina minnen har jag kvar. Idag las mamma i jord, eller las och las vi (Björn, jag och två kyrkogårdsvaktmästare)firade sakta ned kistan till två och en halv meters djup. Björn grät, trädens kronor stod still och jag hälsade tomheten välkommen. Tänkte på jordens densitet och träets lasyr. Tänkte på allt sånt som är enkelt och världsligt. I slutet av juni begravs pappa. I morgon tar Ingemar en efterlängtad student. Död och liv.