Framtid

 Umeå var aldrig tänkt för oss, av oss. Tillfällig hamn under studietiden. Vi skulle leva ovan odlingsgränsen, vakna till det karga och vindpinade. Vi skulle tillbringa månader på resande fot. Vindar och strömmar skulle föra oss till nya världar.
Barnen skulle växa upp i världen, tillhöra världen och vi skulle dra vårt humanitära står till stacken.
Vi hittade allt fast på ett helt annat sätt än vi tänkt oss. Vi stannade; först ett år i taget, sen tills vidare. Längtan vilade och vi tänkte att när känslan och tiden möts så lättar vi ankar.
Vi bor i ett litet hus i ett område vi trivs i. Vi har fina människor i våra liv. Vi gör sånt som vi måste, sånt som vi gillar och sånt som ger oss lust.
Vi har det bra. De äldre barnen vandrar en efter en in i vuxenheten och de små är fortfarande små. Tiden närmar sig; luckan mellan familjelivets solitära frihet och det statliga skolningsuppdraget. Känslan dammar av sig, inte lätt. Bunden av konventioner, vana, trygghet och kärlek till platsen och människorna. Vi tänker om framtiden; om tre år, fem år tio år... Att stilla fundera.

Väven idag. Väven om fem år?

Tidig vår i björkarnas stad. Att växa i en stad, hemstad. Är det viktigt?