Valborgsmorgon

Våreld och typiskt aprilväder.
In och ut på morgonen för att ta av och på; kappan, skaljackan, sticketröjan och dunjackan. Den kylslagna nästippen avgjorde saken, dunjacka. Skyndade mig till barnträdgården för att lämna Gunnar sen språngmarsch mot Waldorfskolan för att lyssna på Slow Fox. Fint att inleda valborg med Americanakryddad viskärlek serverad av den vackraste av stämmor.
Det något kyliga, men soliga förmiddagsvädret har  i sann aprilanda bytt skepnad och vita fjäderflingor faller från skyarna. Vi, Pelle och jag, fikar (gröt till Pelle och croissant till mig) och tar det allmänt lugnt. Pelle är en riktigt linslus och kryper i cirklar när kameran tas fram.

De små tingens mästare

Viljans strid och sen livsglädje och nyfikenhet. Pelle har kämpat med koordination av fötter och händer. Det stora huvudet. Den valkiga nacken som inte riktigt har kraft. Den enorma viljan att genom nyfikenhet och förundran  lära. Falla lätt och hårt, gråta och försöka igen. Livet... så fortsätter det... just livet. Pelle skördar  i detta nu frukterna av hårt kroppsligt "slit". Hen är så förnöjsam att man nästan tappar bort honom bland leksakshundar, klossar och mjukisdjur.

Sommarlängtan

Klippbad och badskor

Tovaliisa och Gunnar på Högbonden sommaren 2013.

Gunnar kräktes igår (igen), Ingemar har gjort illa hälsenan och går på kryckor och bilen startar inte.
Vardagligheter med andra ord, så...
Jag längtar sommar; ljumma vindar, vatten mot stenhällar, glada sommarlediga människor, lukten av grillat och pirret i sommarnatten.

Älskar det gamla, nötta, ärvda, lånade och egensnickrade

Lördag med sol, värme, fika och god lunch hos baggbölevänner. Deras fantastiska tomt hyser varmodlingsbäddar, lekstuga, äng, gungor, eldstad och härliga springytor. Vi inspirerades av familjens pågående renovering och fick tips på besiktning av gamla hus. Renoveringsarbetet genomsyras av viljan att ta till vara, återanvända.  Gamla dörrar pryder inbyggda förvaringsutrymmen i hallen och i köket ligger en helt underbar plastmatta från sent fyrtiotal. Som att komma hem till mormors stuga.  Kärleken till äldre hus och trädgårdar, det vilda och använda, är något vi delar med dem. Älskar att titta på finurliga lösningar och egensnickrade projekt som knappt kostat en spottstyver. Går då, allt som oftast, hem fylld av hus- och trädgårdspepp. Det ärvda, nötta och använda. Det vackraste. En rosenbuske är väl aldrig så älskad som den vars växt tog sin början i ett skott man fått av en god vän.

Vårt hus från 1889.

Teglet vi fick från ett rivningshus har tjänat väl som uteplats, men nu väntar andra uppgifter.

Tovaliisa laserar Gunnar och Pelles blivande sandlåda.

Björn fixade en gunga som laserades i samma karminröda färg.

Pelle är så klart med, men äter mest gräs. 

Gunnar snickrade och grävde, men behövde favoritsnacksen för att orka.

Fredag

Klockan låter på väggen. Jag hör att klockan låter. Hör traktorn på vägen och tystnaden i väggarna. Våra fönster är småprickiga av slaskvädersmuts. Solens ljus får prickarna att likna plankton i ljummet sjövatten. Försöker landa i mitt liv, i mig själv. Flera veckor av sjukdomsvärlden upp och ner har lämnat en karm av stress och flyktighet inom mig, oss. Att leva anatomiskt, intensivt, påslaget varje sekund. Känslan av att springa i kapp för att uppnå jämvikt. Steget före livet.Torka spyor. Amma. Byta. Trösta. Torka. Lägga fram. Plocka bort. Trösta. Plocka fram. Ta bort. Lägga omslag. Trösta. Torka... och parallellt det som hör till, allt det vardagliga.

Men nu, nu har värmen jagat ontet på flykt. Ingen feber. Inget illamående. Bara lite kvardröjande snor och tröskehosta.

Det är fredag, snart helg och sen våreld.

Våren

Dammen grävs igen så att inga små trillar i.

 Vårelden närmar sig.
Solen klär av jorden lager för lager.
Det luktar, lyser och låter.
Himlarna är höga och min sedvanliga vårångest är i antågande.
Trädgårdens vinterdvala.
Huset; hårda vindar, is, snö och vatten. Förfall och reparationer.
Bilen, grå av vägdamm och vårsmuts.
Cyklarna...
En oändlig räcka av göromål.
När vi väl har tagit tag i det som behöver tas tag i så stillas oron och förnöjsamheten infinner sig. Det är bara det där första steget; livsrummet när man vet att man borde och måste men inte riktigt kommer till skott.
I år är gårdsprojektet dessutom större än vanligt då den tonårsanpassade tomten skall metamorferas till barnland.
Sandlådan skall komma på plats. Ny studsmatta med skyddsnät införskaffas och gungor skall hängas upp. Vi, Tovaliisa och jag, drömmer om en sån där pool som man köper på Rusta. En sån vi kan plaska raklånga i när kroppen känns överhettad under juli solens glans. Men först måste vi gräva, flytta, gallra, såga, klippa, vända och så fröer. Känns spännande på ett nytt, men igenkännbart sätt, att skapa en leklustig utemiljö.

Maskar, spindlar, myror, skalbaggar... allt med många eller inga ben gillas av Gunnar.

Hittade några "gamla" bilder på bröderna och kärleken.

Pelle ler och skrattar direkt hen ser Gunnar.

Sen kan det bli lite mycket av det roliga och Pelle blir lite skeptisk.

Sjuk avsnitt...

Helt galet. Trodde aldrig jag skulle... men jag har inte tid och ork att vara sjuk! Treo och Alvedon novum har tagit mig genom dagen. Hjälpt mig att kratta löv, byta blöjor, leka med ungar och le. I kväll när Pelle blev helt röd, inte ens i närheten av rosig, utan knallröd av feber så kändes mitt sjukdomsmått rågat. Vi satt där i soffan; två överhettade människor med mattheten lysande ur ögonhålorna. Kände en impulsmässig längtan att vara liten, barn. Att någon baddar min panna, lägger citronomslag och hämtar kall dryck. Att "bara" få möta bacillerna med all sängliggandes kraft som kroppen kan uppbåda. Att liksom vara sjuk och inte samtidigt mamma.

Påskafton i bilder

Tovaliisa fixade påskäggsbanan med olika ledtrådar.

Hela "barna"skaran hemmavid. Pelle kryper omkring utanför bild.

Björn lagade fransk kycklinggryta med pressad potatis och grönsallad.

Tovaliisa bakade citronpaj till efterrätt. Vi var vid det laget så dästa att allt inmundigande skedde i soffläge.

Gunnar har ärvt Svantes gamla solbrillor. Hen måste hela tiden titta uppåt annars faller brillsen av.

Påskafton

GLAD PÅSK!

Stilla veckan

Skapar påskrishängen i trolldeg

Förkylning, feber, magsjuka och vaknätter har tagit på familjens samlade krafterna. Skollov ska  vara skönt, härligt, vilsamt och berikande. Efter velande så har vi beslutat att bryta vår fjällentradition och stanna hemmavid. Jag sörjer lite eftersom påsklov för mig är snöklädda berg, varm choklad och den sorts trötthet i kroppen som infinner sig efter kraftansträngningar i och utanför pisten. MEN att packa, köra bil drygt trettiofem mil, värma upp en kall husvagn och sen packa upp det... finns helt enkelt inte ork.
Vi försöker istället hitta stillheten och, som Gunnar säger, myschet.

Gunga till Gunnar köptes idag på Åhlens.

Drömmer

Blivande barnrum. 

Dagdrömmer gärna och mycket. Inte så översvallande actionbetonat som Walter Mitty (James Thurberg), utan mer livsförfinande. Tankens frihet. När vardagen är grå, slukande och börsen tom öppnar jag fantasins och drömmarnas dörr. Drömreser till Rom. Vinner några miljoner och köper en lägenhet i Spanien till min mor samtidigt som jag hyr det där huset i södra Frankrike till mig och alla jag känner. Vi äter goda ostar, dricker vin från Languedoc-Roussillon och ser sådär vackra och avslappnade ut i stearinljusens sken. Ibland handlar dagdrömmeriet om upplevda scenarion, bärare av varmt affektionsvärde. Underbara möten med "gamla" elever. Familjeresor. Barndomsminnen som etsats sig fast i hjärtat. Ofta leker drömmarna med guldkanterna och excesserna; marknaden i Marrakech, oljade trätiljor, bulligt Smeg kylskåp och som nu barnrummet i tillblivelse.
Jag färgsätter, flyttar runt det underbara himmelstältet i skrynkligt linne, snickrar barnbord med svart skiva och stringben, hänger upp en en stor gunga i taket... ja så håller det på mitt dagdrömmeri.

Det kostar inte en krona. Det är resurssnålt och miljövänligt och skänker mig den glädje som bara den inre drömresan kan.

Stora sovrummet ska i sinom tid husera två små, men verkligheten ser ut så att pengarna och orken nog räcker till en fondvägg med en drömmig tapet (Ohoy av Elisabeth Dunker) och gamla möbler som väntar tålmodigt på vinden och i garaget.

Livet som förändras

Vi var två ett ögonblick och sen alltid fler. Tjugo år har vi levt samman och nu står hans rum "tomt", eller nja trångbodda som vi är flyttade lillebror in dagen efter storebrors familjeemigration. Det är fantastiskt och helt underbart att följa en människa från födsel in i vuxenhet, men med en definitionslös underton. Allt sånt man hade velat göra annorlunda. Allt sånt man vill göra igen precis på samma sätt, fast ögonblicken stelnat till grottliknelser insjunkna i hjärnans lins. All glädje, alla skratt, alla heta diskussioner, alla argumentationer, alla bråk och all kärlek. Leva samman är att behöva ta konflikten, reda ut och hitta vägar. Nu lever vi fyra barn, två vuxna och en hund. Nu ska han lära sig göra allt det där med sina kollektivkompisar. Vi stannar och han går vidare på egna vägar. Känslan av parallella livsfaser; småbarnsliv, tonårsliv och en form av medelåldersverklighet. Berikande, men ibland svårt.
Nostalgiskt vemod, men också (mest) glädje och förväntan på vad  framtiden bär. Plugg i huvudstaden? Arbete? Familj? Resor?...


För oss inomhusliga rumsteringar.

Ingemar tar över gårdshuset.
Tovaliisa lilla trapprummet.
Björn och jag Tovaliisas rum.
Gunnar och Pelle det stora sovrummet.

Ett sånt där ögonblick, bröderna kollar vem som är starkast.

I begynnelsen var ordet

Långsmala gångar kantade av livets visdom, hyllmeter efter hyllmeter. Själslig mjölk och andlig spiritus. Riktat sken under frostade glas. Historiens dofter, känslor och ord. Hårda pärmar och blad som mött händer i alla dess skepnader. Magasinets tysta salar och viskande monologer bakom smala läppar. Läsemys i ring tillsammans med vänliga sagoröster i randiga Sjödén pantalonger.

Jag älskar bibliotek; privat-, folk -, universitets- , skol-, och forskningsbibliotek. Ja, alla åtnjuter de min obetvingade kärlek. Förkroppsligande av den mänskliga revolutionen; ordets- och bildens konst i tryckt form.

En sån som alltid har flera böcker igång; en sån måste sak, en fakta, en för spännings skull och en för att förstå människolivet lite bättre.

Nu ligger de där. I fönsterposten. På hallbyrån och nattygsbordet . Några sidor lästa, fler bläddrade. Språkspelets dimridåer härskar. Läsestunderna är för korta och ögonen för trötta.

Vill belivas, älska, hata, förfäras och förstå.
Ljudboken min kära vän.

Väldigt gnällig

Om det gick så skulle jag vilja hyra en snäll äldre (alt yngre) "släkting" som av sitt hjärtas lust och bara för att det är så himla skojigt vill "adoptera" en fembarnsfamilj. En sån som köper karameller och tar med de äldre barnen på matiné en gång i vecka. Badhuslördag med Tovaliisa och Gunnar en gång i månaden hade inte heller varit så dumt och kanske som en liten överraskning "lånar" småbarnen så att Björn och jag får sova några timmar.
... men äsch päsch vad är en bal på slottet...

Lite tröttbittergnälligirriterad efter en natt med total sömntid på tre timmar. Gunnar sprutkräktes över hela sig, soffan och mitt ansikte.  # äckligt. Att hen vaknade och började leka klockan fyra gjorde inte saken bättre.

Så nu sover Björn i husvagnen på gården och småbarnen i vagnen, men jag är dödstrött och kan inte somna. # inte kul.

Tidvattnets furste

En av mina favoritfilmer, all times, är filmatiseringen av Pat Conroys Prince of tides. Titeln är så underbar och älskvärd, tidvattnets furste; poetisk, romantisk och lite vemodig. Naturkraft och människans litenhet. Denna sjukdom är som tidvattnet och Gunnar den lilla fursten som kämpar och försöker bli frisk. Polariteten är skarp och klar; från spring och dans till glansiga ögon under sotiga ögonfransar.

I går var Gunnar: matt och trött, glad, pigg, jättepigg och sedan helt plötsligt rosig av feber.
Nu bygger hen med klossar, spelar kongas och är jättepigg. Ingen matlust, men pigg.
Vi håller tummarna och välkomnar påskledigheten.

Räds inte magsjuka

Svante räds inte bacillerna och bjuder på kramar.

Pelle är (ta i trä) frisk och pigg. Nu sitter hen.

Lite sjuk

Vy från soffan som nu ändrat position i rummet

Livet verkar genom kroppen vars existens liksom medvetandegörs när det skaver någostans. Jag visste inte om inkräktaren, men kroppens arbete alstrade värme, värk och illamående. Legat till sängs sedan söndag kväll. Sådär lagom mysig i morse; håret i stripor, näsryggen blank och en andedräkt som bara bad om fluor. Dagen kom och ingen febrig hetta. Ingen tryckande värk, bara lite matt. Sol! Sol, åh så skönt det kändes att andas vårluft. Kväll och yrsel. Inbillning? Hypokondri? Gunnar och jag i sängen, kvällssaga. Gunnar alldeles tyst bredvid mig. Märkligt, hen som alltid kommenterar och frågar. Sen värsta sprutkräkset. Hela ungen. Hela sängen och halva mig.
Tvagning, tvättning och bäddning i vardagsrummet. Ännu mera yrsel och en tryckande känsla i mellangärdet. Kräks och känner mig ynklig. Positivt är att Gunnar verkar må lite bättre och jag mår bättre. Positivt att Björn möblerat om och fixat medans sjuklingarna legat i sängen, i soffan och på golvet.

Har alltid velat ha två lampor över matbordet. Björn har fixat det enligt "tager vad vi haver".

Något lånat

Besjälade ting

I en annan del av världen

Kusinerna

Födelsedagsfirande med långkokat ekokött, söt mangosås och fruktig sallad. Ungar som bygger kojor och bakar sandkakor. Presenter och födelsedagssång på franska och svenska.
Välfärd och ett gott liv.
Middagssamtal i lagomlandet. Välfärdens nemesis.
Ebolautbrott i Västafrika. I en annan del av världen, långt borta och nära. Där bor Oumou och Becayes senegalesiska släkt. Där bor Ousmanes dotter och familj.

Berättelser om mödrar och fäder som håller sina döende och döda barn nära. Okunskap om smittspridning. Stängda gränser mellan Senegal och Guinea. Läkare utan gränser.

I bilen hem pratar vi om Ebola, barnen och döden.

Lördagsmys

Sagobok och två sånger, sen nattpuss och låta sömnen komma. Dagarnas intensitet och nätternas lågintensiva matthet. Som en sval bris kvällarnas vilsamhet och återhämtning, att för en stund äga kropp och tid. Tes- antites, syntes.
Eller som i kväll ta fram lantchips, sötlakrits och Amy Winehouse. Kuddar under huvud och fötter, känslan av att möta lördagskvällen tillbakalutad i soffan.
Små fötter på övervåningen, fort fort. Stegrande röst - mamma, pappa, mammaaaa!
Vems tur?
Hitta vällingflaskan!
Snabb-tyst smitspringa uppför trappan och ljudlöst famna den lille med tryggheten och värmen.
Gode gud hoppas ungen somnar nu!
Skiftlördagsmys.

Bildmuseet eftermiddag

Tid att leva

Järninstallationen, stora blixtar som uppmanar till tittut.

Eftersom Gunnar är en sann naturälskare och gärna tillbringar all vaken tid på stenar eller spanande efter fåglar, djurspår och insekter så har det blivit och kommer säkerligen att bli många utflykter och promenader. Tiden som i vårt samhälle är en bristvara har vi, jag och mina två små, eoner av. Tiden är vår vän och jag låter Gunnars upptäckarglädje och inre viljekrafter styra. När jag ser orden i textform så känns det som en självklarhet, men (iaf för mig) så upptäcker jag mer och mer att det nog inte alls varit så. Hundra meter på drygt två timmar; men vilka hundra meter sen. Kajor och skator, kottar, lukter, is, bark, vattenpölar och vattensjöar som vill badas... Försöker att låta bli "nejet" och istället förbereda mig med utflyktsmat, ombyteskläder och varm åkpåse. Inte lära att leva, utan leva och därmed absorberat lära. Så idag. Fortbildningsdags besvikelse när vi kom till den stängda dörren på öppna förskolan, men rätt snart glädje över alla fina kottar som ramlat ner på marken. Det blev hundra meter på drygt två timmar, men vad gör det när dagen är lång.

Gunnar tycker att den springande mannen ser ut som Pelle.

Mamman blev riktigt trött efter x-antal varv i spegelkuben.

Akvarellfärg är världsbäst när små barn skall måla.

Fast and slow; färdigpytt med mjölksyrat.

Föräldraledig dag XXX

Upplevelsen av sovmorgon, ren lycka. Insett att det är sommartidens hjärnspöken. Grötfrukost till mig och Pelle, Gunnar föredrar välling och figursmörgås (limpa med ost i formen av pepparkaksgubbar). Tovaliisa fixade smörgåsgubbarna, tacksam. Bokläsning och ett avsnitt av fåret Shaun. 

Tandborstning, ett kapitel för sig. Gunnar vill borsta själv. 

- Bara äta borsten. - Inte äta, borsta.- Nä! ... så håller vi på.

AD droppar, blöjbyte och påklädning. Upptäcker att Pelles vita strumpbyxor har gått hål. Noterar någonstans, i mitt röriga huvud, att nya måste beställas från Ekotextil.

Klossar och trägrönsaker över hela köksgolvet. Så klart trampar jag på trätomaten och spiller ut mjölken.
Hämtar toapapper, Gunnar torkar med disktrasan. Åh! Måste komma i håg att koka trasan.

Letar vantar. Alltså strumpor funkar ju utmärkt att bära omaka, men vantar. Nej inte vantar. Gunnar väntar tålmodigt. Ytterkläder tas på. Pelle i vagnen och en glad Gunnar gå-springer bredvid. Vi tittar på kajorna, snöhögarna och multnande hundbajs. Hänger upp ytterkläderna, tar på  girafftofflorna. Knackar på. Fröken hälsar med handslag och Gunnar visar sitt plåster och berättar om hur hen fallit. Visar kamraterna plåstret, kollektivt handont. Promenerar hem med Pelle i vagnen. Svärföräldrarna kommer förbi med frukostbröd från Hagabagarn.
Städar och tvättar, värmer rotsaker i sås till Pelle. Blöjbyte och påklädning. Promenerar till Garaget för lunchträff. Väljer fiskkaka med glasnudlar från lunchmenyn. För stark fisksmak så jag lämnar halva fiskkakan, men äter mängder av den goda kikärtssalladen. Skyndar mig till barnträdgården. Gunnar sover fortfarande i vagnen på bron. Gunnar fortsätter sova hemmavid så jag ställer vagnen nedanför vardagsrumsfönstret. Lägger det fluffiga täcket på golvet och låter Pelle ligga bar om rumpan. Hen njuter av rörelsefriheten, gurglar och skrattar. Hen får tusen pussar på magen och tjuter av glädje. En liten kärlekskerub.
Gunnar vaknar och behöver, som vanligt, tid mojna sig. Hämtar bondgårdsboken, mysfilten och vällingflaskan. Tre böcker, en vällingflaska och en banan senare, Gunnar är pigg och pratsam.
Tonåringarna kommer hem från skolan och vi eftermiddagsfikar och sen går Ingemar och Gunnar ut på lek- och hundpromenad.

Till mig själv om ett år!

En helt vanlig föräldraledig dag, men också en dag bland många att minnas.