Argbigga

På facebook regnar sjukdomsuppdateringarna och min inre hypokondri förfasar sig. Influensa, feber, magsjuka, hosta, värk och elände...
Hujeda mig!
De små nyponens (barnträdgården) antal var halverat föregående vecka och Gunnars hosta började som ett knappt hörbart mullrande långt ned i bröstkorgen. Inhalator och väntande på den stora host-eruptionen. Den kom inte. Istället verkar vi ha en lågintensiv och blygsam, men ändock så irriterande förkylningsgäst. Gunnar hostar lite, men pigg i övrigt. Pelle snorar lite, men pigg... eller pigg snarare som att bröstmjölken helt plötslig innehåller stora mängder koffein. Sover korta stunder, vilket pågår dygnets alla timmar. Dock verkar hen själv rätt oberörd, vilket är skönt. Jag är dock inte oberörd av det faktum att min sömnrytm i stort sett är obefintlig. Humörstinn eller emotionellt pregnant, som att slungas tillbaka till en hormonifierad tonårstid. En vargatimmarnas estradör med polemisk tunga. Läste ett blogginlägg av Erika kan berika om hur man gör för att hålla den inre surkarten i schack, hög igenkänningsfaktor. Både vad gäller det vuxen relationella, men också livssituation (småbarnsår). Jag längtade och väntade länge på att åter få leva med små barn i min närhet och vill verkligen inte förvandlas till en trött och zombiefierad  argbigga. Vill tukta min inre argbigga till rimliga proportioner.
Så efter en lång dag av inre- och yttre dispyter åkte Pelle och jag in till staden för att äta indiskt och mysa med en vän. Den sammetslena och rundade såsen, gemensamma ungdomsminnen och en glad Pelle fick argbiggan att sakta byta skepnad.

Morgon

Arbete och skola. Träden hukar under regntungt himlavalv. Fönsterblecken i kvarteret väntar smutsgråa i blidvädret. Mörka fönsterglas reflekterar livet på utsidan, tomheten på insidan.
Vårt hem är fortfarande fyllt av rörelse, röster, önskningar, böcker som skall läsas och kramar som måste kramas.
I våra fönster sänds familjeliv.
Vi äter vår andra frukost; välling till Gunnar, bröstmjölk till Pelle och smoothie till mig.
Förvånas av den fysiska kroppens livskraft, trots nätterna, men väntar på den oemotståndliga vilan.
I vardagsrummet centrerar vi livet; soffsängen,                 matbordet, lekplädarna, tvn, blöjorna och kläderna. Vardagsrummets dramaturgi.

Jills veranda

Hur kan döden ge livet luft.
Hur kan den andres öde få mitt eget att kännas mer värdefullt.
Hur kan en pappa som aldrig blev visa mig det som faktiskt är.

Längtade efter Jills veranda med Kristian Gidlund som gäst, men nu.
Fick ångest. Ångest för att jag säkerligen inte uppskattar det jag har tillräckligt mycket. Ångest för att jag kan blir sur och irriterad på oväsentligheter. Ångest för att jag har så svårt att leva i vardagen. Ångest för min egen självömkan. Ångest för dödens existens och livets förgänglighet.

Glasögon

Myopi (tycker det är ett mycket finare ord än närsynthet som bara får mig att tänka på trångsynthet) har jag haft nästan hela livet och glasögon har jag burit sedan tio års ålder. Under mellan- och högstadiet sporadiskt eftersom jag valde huvudvärk och självutnämnd fränhet istället för god syn. Synsinnets "begränsningar" har på så vis alltid varit mitt filter mot omvärlden. Med tiden har jag utvecklats till en riktig glasögon nörd. Glasögonen har "växt fast" i min självbild och det sista som tas av på kvällen och det första som tas på när jag vaknar är glasögonen. Men, min synnedsättning metamorferas. Känns som ett personligt paradigmskifte då jag numer (ibland) tar av mina bågiga älsklingar när jag skall läsa. Blir tydligare så, men jag vill inte. Astigmatism och medelålder. Vill inte.

Ledig dag tillsammans

Vad jag har längtat efter denna tisdag och dagen har hittills motsvarat förväntningarna. Tovaliisa; mittenbarnet, dottern, storasyster och lillasyster. Idag har vi ätit lunch på favoritstället, pratat och köpt den efterlängtade tröjan. Kommit hem provat och känt oss nöjda.

Irritation

Har värk i kroppen och en ... gnagande och i nuläget formlös känsla av irritation. Nästan så att irritationen i sig söker fysisk form, det här med hönan och ägget.
Hjärtat pumpar och andningen når strupläge. Morrar och stönar åt:
Glättiga och självgoda kommentarer på fb.
Korta och irriterande mejlsvar.
Svårtolkade personer, lismande personer, otrevliga personer, personer som tror att "peka med hela handen" är en dygd, socialt hierarkiska personer...

Fast egentligen så handlar det om sömnbrist, annalkande förkylning och ett pekfinger som är vitt efter en dusch av kokhett stekflott.

Fem månader

Gunnar fem månader sommaren 2012

Pelle fem månader februari 2014

Gunnars födelsedagskaos, förlåt kalas

Gunnar firade sin tvåårsdag för andra gången. Nu tillsammans med farmor-farfar, fastrar och kusiner. Ekvationen.
Två små under året+två små på två respektive tre år+ en på sex år+en på tretton+ hockeyfinal =
- Hockeyfinal under bästa Gunnar lunchsovartid. In i bilen för att hämta Björn som repat. Ut ur bilen för att lämna böcker. In i bilen för att skynda till Obbola och koppla in Ipaden så att alla kan se finalmatchen. Väl framme, skällande hund och en Gunnar som sovit max trettio minuter.
- Tvååring som ramlar och slår sig; trött och otröstlig.
- Sverige förlorar.
- Röjande två och treåring. Ljudmattan är tung.
- Växelvis nöjda, gurglande och o-nöjda bebisar.
- Två och treåring höjer ljudvolymen.
- Tacosmiddag ackompanjerad av en kakafoni av vibrerande stämband.
- Sexåring som är hundra procent lycklig att befinna sig i trettonårings livsrum.
- Trettonåring som tycker mycket om sexåring, men är tonåringstrött.
- Bebis som inte kan, men behöver sova.
- Två och treåring som experimenterar med jobbiga och stressande bi-ljud.
- Vuxna vars ork för länge sedan lämnat lemmarna.
- Rinnande marängsviss och bebis som slår nya vakenhetsrekord.
- En mamma som är helt tom.
...och
 en treåring som tittar med stora ögon och säger att det har varit ett jättejätteroligt kalas.

En mamma som får ett varmt hjärta och en supertrött tvååring som lekt för brinnande livet tillsammans med älskade kusiner.

Google translate

Slösurfar holländska barnvagnssidor med google translate som resekompis. Tyvärr verkar det som min kamrat har överdrivit sin språkliga kapacitet. Textbevis på lost in translationpraxis.

Beläggningen kan också köpa loss, och max cosi kan också klä. En fotsack burken. fullt påklädd igen! utbyte än billigare! garanti, är Garantin bara som din "mest värdefulla innehav är född" Då vagnen ska uppfylla dina förväntningar. Så om du har vagnen för en månad och det är något som inte normalt används att passa dig, kan du komma till affären för att se fram emot. 

Lördagen i korthet

Förmiddag i vuxenumgängets tecken. Genrep på Folkets hus, sen stadsflanerande tillsammans med Lisa. Ofta Lisa, ja nästan för det mesta.
En sån vän man ringer när man är glad, ledsen, sur, pirrig, påhittig, gnällig, arg... eller bara vill sitta och dricka te. Köpte inget, men fick gå på stan och svänga armarna fritt (d.v.s. barnlösa armar).
Kom hem till fisksoppa med pepparrotskräm, glada barn och besök av lillkusinen saga och hens föräldrar.
I morgon åker vi till Obbola för att fira Gunnars två års dag för andra gången tillsammans med kusiner och fastrar. Och i morgon hockeyfinal.

Gunnars tre bästa

Bästa julklappen, bobben

Åka snowboard med Björn som lift

Spaden, en kär ägodel

Insikter

Snöar ymnigt, men annars februarigrått. Smörgås och varm choklad till frukost. Ensamfrukost då Pelle somnade när vi morgonhandlade. Njuter av tystnaden, fast riktigt skogstyst blir det ju inte när man bor i villakvarter. Fotar med minnet; knubbigheten och mjukheten i lemmarna, gladmunnen och glädjen över benen som får babysittern att gunga. Pusskalasen, ja dessa pusskalas.
Har varit som alla dom där fäderna. På jobbet, sen där men ändå inte. Alltid på väg, en nuets turist. Studier, nytt arbete, nya utmaningar, omöjligheter. En Björn som, i motsats till den statistiska mannen, gärna är hemma med små barn. Gjorde mig till nyttoprojektets ambassadör utan att fundera på nyttans egentliga innebörd.
Så nu fotar jag livet. Uppmärksammar de små nyanserna, skiftningarna i vardagen. Det vackra som lever i det som tas för givet, alldaglighetens skönhet. Det som lätt omfamnas och det som kräver sitt.
Ibland helt utmattad.
Ibland våt av svett och stress.
Ibland ilsk och vresig.
... Och ibland bara tacksam.
Nu ska vi pussas, amma, prata och skratta tillsammans. Sen fylls huset av människor och vi måste skjutsa till träningar.
Men nu så är det Pelle och jag.

Behov och begär

SVTs programserie Husdrömmar med arkitekten Gert Wingårdh i spetsen förkroppsligar konsekvenserna av den sneda HDI fördelningen i ett globalt perspektiv.
Medelklassdrömmar närda av konsumtionssamhällets deviser. Mycket vill alltid ha mer.
Polerad modernism i miljonperspektiv. "Det blir nog ett tredje hus"
Maximerade ytor och minimalistiska köksöar, genomgående nyproduktion.
I ett globalt behovsperspektiv; var åttonde människa, 879 millioner, lider av kronisk undernäring. 1,22 miljarder människor lever i extrem fattigdom. Den historiska förklaringen är att många av låginkomstländerna är före detta kolonier, d.v.s grundfundament till det som jag, du, vi kallar välfärd.
Det är då man funderar på distinktionen mellan människans behov och begär.

Orken

En sån där bökig natt. En som inte ristar djupare spår i minnet, men som dagen efter känns i kroppen. Pelle trampar med händerna som en liten kattunge vid amning, som om hen hjälper mjölken på traven. Jag kan inte sova, men snusar sömndrucken på rundningar och valkar. Den vaga doften av sur mjölk bekommer mig inte. Morgonljus och glada röster från övervåningen. Gunnar skuttar in i vardagsrummet där jag och Pelle somnat. Tusen pussar och översvallande entusiasm. Önskar att energin skulle smitta av sig, men huvudvärken sitter som en smäck.
Barnträdgården ringer och berättar att de små kompisarna är sjuka idag. Tänker att en kombination av natur- och skolmedicin säkert kan ta oss till pulkabacken. Björn tycker det är bättre att Gunnar hälsar på honom på jobbet. Han arbetar på en jättefin barnträdgård med underbara ungar som både Gunnar och jag har lärt känna, en fin tradition då Björn kände barnen i mina gamla klasser väl.
Pelle är lika "missövd" som jag och till slut fann jag ingen annan råd än att ta en långpromenad med vagnen. Vila en stund och sen laga snabbmiddag, nudlar med ägg och tomat.
En lång och trevlig kväll väntar med skjutsningar till träningar och 50 års firande.

En helg i mängden

En helg med diverse familjebestyr.
Lördag i Hembergsbacken, Sverigecupen. Ingemar i fjärde heatet så vi visste att det skulle bli en heldag. Lunchmatsäck och ombyteskläder, nycklar till en bra dag med glada barn. Kycklingwraps till lunch och kanelbullar senare på dagen, enkelt och lätt att äta såväl ute som inne. Gunnar åker på samma mini snowboard som Svante lärde sig på för 17 år sedan. - Aka pappa aka!
Björn, den mänskliga liften, slet hårt. Så pass hårt att han fick träningsvärk. Gunnars ögon lös (provinsiellt språkbruk) av absolut lycka och glädje, en sån spontan glädje som hör barndomen till, när Ingemar och ett helt gäng jibbers och snowboardåkare glatt tittade på och gav peppande kommentarer när hen åkte sina trettio meter om och om igen.
Efter en timmes åkning och lite skottning, favoritspaden var så klart med, var Gunnar supertrött och redo för välling och lunchvila i vagnen. Denna underbara vagn som i ett klick förvandlas från mono till duo.
Barnvagnsköpet i höstas föregicks av ångest och våndor, blev manisk i mitt navelskåderi och nagelfor nog vartenda syskonvagnstest. Efter tre månader med vagnen så kan jag konstatera att den har visat sig vara ett riktigt toppenköp som används absolut hela tiden.
Eftersom Gunnar sover lunch i vagn utomhus; på barnträdgården och hemma så somnade hen snabbt.
En hel dags utevistelse, utan att åka själv, gör att kylan och vätan kryper in i klädfibrerna, når huden och lägger sig som en kall filt.
Min kära vän och hennes dotter hade också tagit sig till backen denna blöta dag och tillsammans avslutade vi dagen med te och bullar.
Söndagsvädret har visat ytterligare en nyans av grått. Vi trotsade den kyliga vinden och de ledsna snödropparna för att åka skrana i gropen tillsammans med Lisa och hennes små.
Björn skottade när vi kom hem och vilade sedan middag. Älskar mina promenader och passade på att lägga Pelle i vagnen och dra på mig varma kläder. Promenerade in mot stan och handlade på vägen hem, men fy vad tungt det är att gå i snömodd. Blev blöt och trött, bra trött.
Nu vankas korvstroganoff och slötittande på OS.
En helg i mängden, men ändå fin.


     

Alla hjärtan

Stilla rörde sig vinden, osynligt och ohörbart.
Vårvintern andades sol och skuggspelen på väggarna drog sig tillbaka.
Livet väntade.
Kall bil, kort sms.
Stilla rörde sig vinden och ett hjärta hade slutat slå.

Nu

Det finns dom som likt pilar skjuter ut från alltets båge, rakt och med tydliga mål. Som om deras livsvävs stringens är så självklar att eventuella distraktioner inte får plats.  Min väv är målad i akvarell. Den lever ett eget liv, växer efter egen klocka. Allt har ett janusansikte; det du får och det som du förlorar. Önskan om tydliga kontraster, ytor vars kanter är skarpa och lämnar föga tolkningsutrymme. Den rationella kausalitetens lag.
Mina tafatta ansatser har nästan alltid slutat med att det kaosartade ödet skrivit mig på näsan. Livets sötma har givits när jag minst förväntat mig det; kärleken, barnen, den organiska meningsfullheten i mitt arbete.
De bittra frukterna likaså.
Hur lever man då? Hur gör man för att ta ut koordinaterna på livets stormande hav?
Nya horisonter, nya hamnar, nya erfarenheter.

Pelle är nu fem månader, en person som jag för tre år sedan inte vågade drömma om. Då när jag inte alls förstod eller ville acceptera livets vilja. Då när mina sånger var så sorgsna. Väntan och misströstan, o-tröstan.
Sen begynnande hopp och översvallande lycka.
Fina fina ni som hjälper mig att stå inne i livet, våga släppa den stora kompassen. Inte skynda på morgonen till något annat. Inte tänka på teorier. Inte planera för framtid.
Fina fina ni som hjälper mig med det allra svåraste, att ta en paus från nyttoprojektet. Jag fajtas visserligen med orosdemonerna, försöker hålla tempusångesten stången, men ändå...

Jag väntade visst millioner år på denna enda minut.

Stora och små

Dom är så söta, vår stora och lilla.
De äldre barnen turas om att natta Gunnar. I kväll har Svante somnat i dubbelsängen bredvid sin lillebror, säkerligen efter att ha läst bäbä boken minst tre gånger.
Så fint att Svante fortfarande bor kvar hemmavid; fint för oss och honom, också fint för de två små som kommer den stora nära.
Tjugo års åldersskillnad, så mycket men ändå så lite.

Snowboard

83,75 efter första åket, liten miss på övre railen men annars stabilt. "Lång" väntan och sen domarsiffrorna 87,50, vilket lägger Sven Thorgren på en tredje plats. Sista åkaren ut är norrmannen Ståle Sandbech som efter ett solit åk får 91,75 av domarna. Thorgren lägger sig då på en fjärdeplats och amerikanen Sage Kotsenburg skrivs in i historieböckerna som tidernas första slopestyle guldmedaljör i de olympiska spelen.

Klackarna i taket! Nej skulle inte tro det.
Nu tar mediastormen vid.

Kärnfrågan gäller huruvida Sage Kotsenburgs åk missbedömts av domarna och att detta föranlett att Sven Thorgren snuvats på en pallplats.  Snowboard är en bedömningssport, vilket implicit innebär att den mänskliga faktorn kan ställa till med vissa svårigheter. Snowboard (enligt mig) har växt fram ur en diversifierad jordmån där heterogeniteten prioriteras bortom marknadskrafternas konformitet och mainstreaming. En livsstilssport väsensskild från formalisering och standardisering.
Tyckandet kring Thorgrens placering och Kotsenbergs poäng kastar ljus på den "utveckling" som sporten genomgått de senaste tjugo åren.
Från anarkistisk och frihetsuttryckande statement till Svenne Banans vardagsrum. Utkablad till beskådan av kommersiella mediakrafter och med en guldhink till åkarna på andra sidan OS regnbågen.
Någon absolut sanning kommer nog varken Svenska snowboardförbundet, tränarna, åkarna, kommentatorerna eller "folket" komma fram till. Det man (jag) kan konstatera är att:
1. Domarna prioriterade Kotsenburgs innovativa, men slafsiga åkstil, 1260s och 1620s med holy crail och japan grabbar. Händer i backen eller inte.
2. Sven Thorgren, blott 19 år upprepade gång på gång att han var supernöjd med sitt drömåk och att han inte själv uppfattat denna "snuvning".

3. Den efterföljande debatten har väckt frågan om snowboardens progression i förhållande till mainstreaming och in the box tänkande, vilket på ett vidare plan kommer sporten till gagn.

Det enda man med otvivelaktig säkerhet kan konstatera är att Thorgren gjorde sitt livs åk och att han är en av många unga stjärnor på svensk snowboards himmel.

Hoppas bara att sporten jag älskat i över 20 år lyckas behålla sin egna impuls utan att vara en inre angelägenhet. Att bli folklig med integriteten i behåll.

Vardagshjälte

Fem barn in i bilen. Sprudlande röster och förväntansfull stämning. Övernattning, discokväll och vegoburgare. Nu lördagsgodis. Fem barn in i bilen.
Min vän Lisa en sann vardagshjälte.

Teknikbanta

Kanske är det tröttheten, åldern, mörkret, mängden eller helt enkelt samtiden.  Klippan som sakta nöts ner, omformas och gröps ur. Idealism och krass realism.
Att vara en sån som inte är där, en fysisk person utan närvaro.
Nu teknikbantar vi; tv efter en viss tid, mobilkollen får vänta tills dess småbarnen sover likaså Ipads och laptops.
Kämpar för att inte bli en elektrifierad zombiemamma.

Klippa håret

Stadens hårsalonger är av vår familj en outnyttjad profession.

Björn låter hår och skägg växa tills han inte vill det mer och då rakar han av allt framför badrumsspegeln. Svante och Ingemar klipps av Björn eller klipper sig själva. Jag tar hand om det lite yngre gänget då min skicklighet har vissa begränsningar och i stort sett kräver "kunder" som inte har några direkta referensramar vad gäller hårmode. Om Vidal Sassoons signum är den korta bobben så kännetecknades min hårestetik av pottfrillan. Meningen har ett tydligt tempusanslag, kännetecknades. Från och med dags datum utökas min frisyr repertoar med uppklippt nacke. Ja, eller ödmjuk ansats till...

Man ska ju inte skylla egna tillkortakommanden på andra, men kunden Gunnar är över-rörlig, trots mutor. Dagens resultat är...

ja, sådär med tanke på omständigheterna. 

Åh helvetesdjävlaskit!

Onsdagar: mardröms dagar, högt blodtryck dagar, surstressade mamman dagar, vredesmods dagar.
Kör Tovaliisa till ridningen. Så klart är vi sena och jag glömmer ta ögondroppar. Kli i ögonen som ett brev på posten.
Åker och handlar.
Hämtar Svante på arbetet.
Skjutsar till snowboardträning.
Hämtar Tovaliisa.
Fort hem då Björn har bandrep.

Tyvärr!!! Kom Björn på att det skulle vara jättekul ifall han, småbarnen och hunden följde med på skjutsacirkusen.
Tyvärr!!! Såg jag inga som helst problem med detta.

En och en halv timme senare med en total biltid på nittio minuter.
Hysterisk Pelle och en Gunnar som konsekvent vägrar acceptera att hen inte fick stanna med Tovaliisa på stallet.
Texas magsjuk, kräks och bajsar på sig i bilen.
Varor på golvet i hela baksätet då Svante glömt väska och behövde påsen. Ingen kokosmjölk i bajset, puh!

... Nu en halvtimme senare har Tovaliisa och Gunnar duschat. Pelle sover mjölkstinn och Texas har fått lite vatten och verkar piggare. Björn har åkt med Johan på bandrep och jag kan packa in varorna utan en kakafoni av skrikröster.

Sånt man kan önska

En katt bland hermeliner. Kulturbyggd med moderniserade timmestugor och Per Albin Hanssons egna hem. Mellanmjölkens kvadratmeters konformitet och jantelags estetik. Amerikansk östkuststil, arkitektoniskt upprop. Sydöst. Ett trädäck löper utmed långsidan. Långa plankor under tunna lager is, dvala och väntan på mjuka sommarfötter.
I slitna Blåkläder arbetar han med hammare, tvingar, skruvar och borrar. Håret är grånat vid tinningarna och tunnas ut på jässan. Långa strån sluter sig som en cirkel kring den vinterbleka huden. Keps för komfort och  omisskännlig stil. Visuella ord; berättelser tagna ur en människas biografi. Den vana handens säkerhet lägger planka till planka, förnöjsamhetens skönhet. Meningsfullhet och äkta arbetsglädje.
Kanske tänker han på sin son, där, när vinden är kall och fingrarna stelnar under skinntunna arbetshandskar. Kanske ler han åt tanken på dofter och smaker, gemensam njutning i ett vackert hem. Varje dag arbetar han i huset bredvid. Sent släcker han lampan.
 En man som hjälper sin son att bygga en framtid.

Ett stråk av vemod, en skuggsidans ton. Lågt, knappt hörbart. Önskan om något som kanske aldrig blir.

Ett varv till

Så galet konstigt.
I bister kyla, kalla vindar, ymniga snöfall, höga vinterhimlar och i vårens klibbiga tö har vi famnat den lilla kullen vid ängarna. Vi har dragit kälkar och pulkor. Sprungit oss andfådda vid knappliften. Hejat och peppat vid slalom, snowboard och freeskiitävlingar. Älskat och i perioder förbannat familjens bergspassion. Vi har jobbat i fikastugan och liften. Agerat funktionärer vid camps och tävlingsarrangemang. Vintern 2012-2013. Äntligen andrum. Ungdomar som själva fixar med tävlingslicenser och bussresor.
Tovaliisa beslutade sig för att börja träna igen och idag stod vi där. Vintervädret och dimmiga strålkastare. Gunnar lekte, åkte bob och beundrade sin storasyster. Jag ammade sittandes på bobben och njöt av känslan, hur rätt är inte detta.  Det är i backarna, stora som små, vi trivs.

Besviken

Både Björn och jag hade sett fram emot helgen; kulturhuvudstadsinvigning, Thilo Franks installation The Phoenix is closer och Frida Hyvönens fina röst.
Är söndagskvällsbesviken.
Efter en lång dags liftsittning i Bräntberget och tonvis med stress för att hinna till invigningen av kulturhuvudstadsåret så kom vi precis i lagom tid för att inte hinna se ett dugg av de små Hobbitscenerna. Njöt dock av den fina stämningen som uppstår när en stads invånare samlas på gator och torg för att fira sig själv.
Äsch päsch tänkte vi och bestämde oss för att lägga kulturnjutningarna på is till söndagen.
Medvetenheten om hur tystnaden låter kommer när man samlar ett tjugotal viskande kulturkonsumenter i fyrtio års åldern tillsammans med en tvååring och dessutom kastar in en spegelkabinett i mitten som extra utmaning. Tystnaden känns i hela kroppen, en bas ton som sakta stegras och når sitt crescendo om och om igen. Fem minuters magisk respit förtrollade av speglarnas förvillelser. Den mängd noradrenalin och adrenalin som bildats när jag " tyst som en mus" gjort otaliga spegelräddningsutryckningar under den femton minuter långa kötiden var dock så stor att agorafobin satte in. Ut ut ut!
Vi sket i Frida Hyvönen och jag är helt övertygande om att hon borde tacka oss för det.
Avslutade kulturkraschen med att åka stjärtlapp och bli lite rädd.