Allt flyter på, en strid ström av händelser som avlöser varandra. Fast man inte märker det så skiftar löven färg. Ingen smak alls ost mot lagrad dito, helggrillning i pulkbacken mot teater, långa promenader, stilla skidturer, bokläsning och samkväm med personer som faktiskt gått ut förskolan grund- och gymnasieskolan. De små tingens gud kan nu träda åt sidan. Jag är inte längre mamma till väldigt små (alltså ålder, Tova-Liisa är fortfarande höjdmässigt rätt "begränsad") barn. Vi är inte längre en småbarnsfamilj. Livsrummet blir ett annat, i.a.f. under dygnets ljusa timmar.
Rytmen likaså. I går tog jag och Björn ett efter-jobbet-fika, ekokaffe och smörgås på kondis. Tova-Liisa hade kul i Stöcke skumpandes på plutten, Snutten eller Skrutten. Ingemar tränade puckel inför helgens tävlingar och Svante låg med näsan i sina kemiböcker. En helt vanlig eftermiddag i en ganska-stora-barnfamilj. Ska inte sticka under stol med att det ibland har varit kämpigt att hitta in i den nya livsrytmen. Lite, vad fan ska jag göra med all min tid mentaliteten. Helt enkelt ett litet, men ack så prekärt I-landsproblem. Mitt livspussel har gått från 2000-bitars till något annat.
