Allt ordnar sig

Oroscrescendo och sen söndagsglädje. Ikea, vinden och farmor och farfars ladugård. Fint blev det i ettan med höga fönster och knarrigt golv. Nöjd son.
Från vår familj av många till kollektivliv och nu första ensamboendet.
Tudelat. Skönt och vemodigt. Ingemar blir i alla fall kvar hemmavid tills fjälledarutbildningen startar till hösten, då väntar Åre.
Nu en intensiv arbetsvecka. Långa dagar och lite sömn, men många roligheter. Bara en sån sak att jag fått  ynnesten att undervisa elever som jag en gång hälsat på som ettagluttare, nu vuxna och redo för livet. En riktig vardagsglädje för mig och förhoppningsvis inte alltför plågsamt för dem.
Till helgen håller jag tummarna för fjälliv.

Umeås bostadsmarknad för unga suger

Svante har sedan hemkomsten från världen sökt med ljus och lykta efter egen bostad.
Tyvärr har han "oturen" att vara son till föräldrar som:
1. Inte haft råd att spara alla barnbidrag sedan sonens födelse och nu kan överlämna x-antal slantar för köp av bostad.
2. Inte varit nog förutseende och satt sonen i bostadskö från krypstadiet.
... och sedan det där som ligger utanför all kontroll... biologiskt kön.
Att vara ung man är inte gångbart på bostadsmarknaden.

I runda tal tre rum eller lägenheter (i vilken hand vet jag inte) har sökts per dag, oftast utan att få komma på någon form av visning.
Jo, en visning blev det. En nedsliten etta. Ett temporärt andrahandskontrakt efter en rökande student. 40 pers på visning, många med föräldrar som lovade dyrt och heligt att betala flera månadshyror på förhand.

Lyckan var total när muntligt avtal slöts i fredags på en lägenhet i Holmsund.
Inflyttning på söndag, tjoho!
Svante har sänt anställningsavtal och andra "sållnings" papper till blivande hyresvärd, men!

Nu svarar inte människan,  varken på mejl, sms eller telefon.

Oro och funderingar, så klart.

Galet irriterande och frustrerande.
Gunnar räknar slantarna i spargrisen, drömmer om pilbåge.
Borde kanske spara till bostad om sisådär 20 år.

Att bilda sig

Utbildningsdag med två små hemmavid. Jag läser ledarskap och Pelle bygger lego runt tillfrisknande storebror. Försöker följa ett strikt pluggschema, går sådär, eftersom någon bajsar, någon är törstig, någon vill kramas...
Utbildningen som till en början gav så mycket friktion växer sakta in på mig.
Kämpat mig igenom drygt halva utbildningen, dags för smygdunk i ryggen. Försöker att inte gnälla alltför mycket, men min 43 åriga hjärna har lite svårt med alla bollar ibland.
Läst 143 sidor, drygt 100 återstår...sen väntar fortsatt planering av nästa veckas filosofiundervisning.
Inget utrymme för prokrastinering m.a.o.
När de vuxna barnen funderar över framtida yrkesval så har jag ett råd att ge, låt intresset och elden styra.
Att göra något man tycker om och tycka om något man gör är viktigt i förgänglighetens rike.

Shangri la

Pelle blev sjuk natten mot fredag, vilket resulterade i vabbtjafset. Vem är hemma mest! Vems tur är det! Egentligen ett inbyggt fel. Vi borde fajtas om att ta vabbtiden. Tid med världens finaste Pelle.
Trump installerades i Vita huset och jag vabbade med världens finaste Pelle som piggnade till som en liten mört.
Om kvällen packade vi in pigg och snorig 3 åring, glad 5 åring, trött 20 åring och allmänt slitna medelålders par i bilen. 16 åring stannade hemma och 22 åring tog inlandsbussen.

Idag: skoter, grillning och off pist åkning  i flatljus och skare, vilket passade Gunnar som handen i handsken.

Vår dröm. Min dröm. The little red stuga som blev svart. Stället som Björn älskat från första ögonkastet. För mig dold i dimman av all sorg som varit. Det växer och växer, blir mer och mer vårt Shangri la.

I morgon söndag. Vill inte åka hem.

The 100

Såhär har vi suttit in på sena timmen. Kurandes, sonen och jag. Från livets alla vardagligheter till en hemlig trädgård av
strålningsmarinerade jordlingar, himmelsfolk och illvilliga bergsmän.
Får antagligen ingen Emmy, men men.
The 100.

Gunnar 5 år och tiden som går

Gunnar fyllde 5 år den 11 januari, 5 år! Vi firade på morgonen eftersom arbetsveckan bjöd långa dagar för mig.
Hisnande att Gunnar är på väg att lämna småbarnsåren. Tiden. Timmarna. Dagarna. Veckorna. Månaderna. Åren. Vart tar de vägen? Det som en gång kändes som en oändlighet upplevs av mitt 43 åriga jag i ögonblicksfragment.
Jag lever hela tiden i det som varit.
När jag var liten.
När du var liten.
När Boktipset och Linus på linjen.
5 år firas med stor glädje och tacksamhet, men också med vemod över den tid som glider ur våra händer.

När jag var liten

- Jag vill titta på när jag var liten!
Gunnar och jag tittar på kort och filmer från hens fyra, snart femåriga jordeliv. Så många minnen vi har gjort tillsammans.
Fyra år, en evighet och ett universum.