Slå dank

Det är fredag och jag har avslutat första arbetsveckan.
Livsskifte; lite oro och mycket trötthet, men också glädje. Läser (igen) Lin Yutangs Konsten att njuta av livet som övergångslitteratur. Kanske inte ett perfekt bokval... eller så...helt perfekt. ”Kulturen, sådan jag uppfattar den, är först och främst en produkt av fritid. Kulturens konst är därför först och främst konsten att lata sig. Ur kinesisk synvinkel är den människa mest kultiverad som bäst förstår konsten att slå dank”.

Försöker anamma Yutang och "slår dank" på vardagsrummets lurviga matta tillsammans med en ammande liten Pelle och familjens gladaste kock, Gunnar. Dessutom bjuds jag på vällagad vegetarisk mat nu när köksmästaren Björn är föräldraledig. # Farväl äckliga halvfabrikat á la Linda och hej vällagade helisar á la Björn.

Plattpalt, rårörda lingon och stekt lök. Gudagott!

Imorgon

Svag doft av syntetisk äppelblom från fuktiga lakan. Snart midnatt. Säng och kvällslektyr i väntan på tvångssömn. I hallen väntar Pelles sovpåse; virkat lapptäcke och liten kudde. Sovpåsens iordningställande och föräldraledighetens avslut. I morgon äter Björn frulle med Pelle och Gunnar. I morgon.... första dagen på Björns efterlängtade föräldraledighet.

Gunnar och skogen

Gullig. Söt. Underbar. Bedårande. Vacker. Ullig.

 Pelle och uggleryggan.

Arbetslinjen

Så jävla många härliga hopp jag har beskådat och applåderat. 

Hur känns det att börja jobba?
Börjar du inte jobba snart?
Jobbar du nu?
När börjar du?
Snart börjar du... visst?
Ja nu är du inte föräldraledig länge till...

Variationsrikedomen är stor, men helt klart så är det här med föräldraledighetens ändlighet och arbetslivets "oändlighet" väldigt viktigt att påpeka så att ingen, mot all förmodan, skulle avvika från arbetslinjens huvudled.

Jag tycker om mitt arbete; mina arbetskompisar, mitt uppdrag och alla underbara ungar/ungdomar/elever... men det är inte allt... det är inte hela mig...hela jag. Inte ens i närheten.
Under snart fjorton månader  har jag levt i den stora variationsrika nåden; tid med mina två små. Kärleksfullt, ledsamt, glatt, argt, surt och sött. Vetskapen om tidens ändlighet och innehållets gyllene vikt är absolut och brutal. Vår trojka som nu skall bli en annan, något annat.
Jag blundar och låtsas att min grusade byaväg inte så snabbt närmar sig arbetslinjens huvudled.  
 

Björn längtar föräldraledigheten, kul för honom och barnen. 

Höst

Gunnar och djuren, sann kärlek och fascination. 

Meteorologisk disharmoni, trytande ork, gnälliga tonåringar och bortregnad Hemavanpremiär.
Vi höstlovar i Umeå:
Äventyrligt plaskande i Holmsundbadets klorstinna vatten. En unge bajsade i i barnpoolen, vilket gjorde att klorblossorna på rygg och mage kändes helt ok.
Ätit popcorn och hållit hand i biomörkret.
Hurvades och ryste av skräckblandad förtjusning när Björn lyfte tusenfotingarnas tusenfoting på tropikhuset. Blir helt darrig av allt som har fler än fyra ben.
Ville hoppa av glädje när vi skruvat bort tröskeln i småbarnens blivande rum och ett fint trägolv tittade fram.

Galet äcklig enligt mig. Underbart vacker enligt Björn.

Pelle gladdes åt den lilla leklådan på kondiset.

Superfina och goa jättekaniner matades med gräs. 

Inskolningstid

Läser Sonic, äter gårdagens nachos med brie och kollar mobilen var femte sekund. Huset är obevekligt tyst, en tystnad som bryts av krandropp och nyhetssändning.  Försöker njuta, känna den fysiska frihetens tomma rum, men allt jag känner är väntan. - Hej då Pelle! Fortsatt lek, ingen översvallande mammasaknad. En trygg liten krabat. Föräldramusklerna växer.
... eller en krabat som har en så trist mamma att hen föredrar roliga fröknar. Föräldraegot är alltid det mest sköra, ständigt under påverkan av det vidöppna hjärtat.
Väntetid, inskolningstid.