Väskan

Har ringt hela dagen, ett enda långt cirkelsamtal. Swiss Arlanda-Arlanda bagage-lost and found-Zurich LX-Swiss Zurich...
Konverserade på engelska när jag ringde Arlanda.
Sen knagglig tyska, hade behövt IPA som stöd. Tillslut ombads jag bokstavera. På tyska! Total förnedring.

Men jag hittade väskan! Hittade den!
Språkförbistringen tog ut sin rätt. Jag är hjärntrött och så himla stolt över mig själv för att jag faktiskt fortsatte ringandet, trots att hela mitt språkjag skrek "vatten över huvudet".

Nu kan sonen njuta av de åttio miljoner år gamla bergen.

Oro

Hela mitt vuxna liv har jag levt med barn. Vi har liksom gjort allt ihop; waldorferiet, snowboard och freeskii, fjällturer, bad, musikfestivaler, knasiga resor... Vi har skrattat, bråkat, gråtit och för det mesta haft så himla skoj ihop. De äldsta tycker fortfarande om att titta på bilder från resor och utflykter. Gotlandsresan t.ex. Björn la värmande kalkstenar på pojkarnas bröstkorgar efter långbad och sprang sedan för att hämta kameran i cykelkorgen. Ungarna låg kvar en lång stund ( Björn hittade säkert ett djurspår på vägen). När fotosessionen var färdig och stenarna plockades bort var Svante och Ingemar alldeles randiga av tryckmärken. Sånt som vi skrattar åt så här i efterhand. Eller den gången vi åkte på bilsemester i en liten Opel corsa och tog med såväl ungar som katten, illern och alla fina krukväxter eftersom ingen kunde vattna. Man blir en familj, växer in i varandra över åren. Nu är allt på väg att ändras. Vuxna barn som inte längre är barn. Tonårstjej och två små. Vad vi vill, kan och tycker är kul som hel familj har blivit allt svårare att få ihop. Det känns ledsamt på ett naturligt sätt.
Kändes märkligt när äldsta sonen betalade, planerade och bokade sin, ja sin, Alperna resa. Fick bita mig i tungan för att allt skitnödigt, förnumstigt och tjatigt skulle hållas stången.
Värsta oros-mammachocken fick jag när sonen skriver på fb att flygbolaget tappat bort bagaget och att han missat tåget från Zurich och att han inte fått någon som helst hjälp med boende. Att han dessutom upplever att personalen bemött honom surt känns bara så trist.
Så nu sitter jag här; försöker nå honom per telefon och fb. Försöker få tag på bokningsnumret så jag kan ringa och släppa ut lite ångest på flygbolaget. Men mesta delen av tiden så hoppas jag bara att han ringer och säger att allt ordnat sig och att han sitter på ett tåg mot Alperna och att allt är jättebra.

Det blir så klart jättebra och Svante en erfarenhet rikare?!

Lillebror och storebror

Nu är han på väg!
Vi hjälptes åt med packningen och Gunnar fick åka på boardbagen. Hen tjöt och skrattade om vart annat. Storebror köpte matsäck och bjöd lillebror på godisstänger, allt gott och kul. Lillebror sprang fram och tillbaka, hejade på alla hen såg och var allmänt superglad. När Y-bussen rullade in och vi tog packningen för att lasta in så skuttade hen bredvid sin mer återhållsamma äldre bror. När vi sedan kom till hej då kramen började lillebror ana att hen kanske inte skulle följa med.
- Tante följa meee!
- Tante följa meeeeee!

- Tanteeeee!

Storebror pussar och flera vinkningar senare lämnade vi busstationen med en besviken lillebror i släptåg. Om femton år får Gunnar säkert följa med Svante på alpernaäventyr.

Helgaktiviteter

När man är sex år då gör man naturkunskap.

 Om vinterkylan höljer och döljer så är våren en total sinnesretning. Det rinner och kvittrar, luktar, kladdar och kletar. Det springer och spritter, jorden öppnar upp och tränger fram under sin egen skorpa.

Våren är mig innerligt kär. Jag formligen dansar inombords dagar som denna lördag. Ljus, värme, frilagd mark och doften av jord, själslökarna vill slå rot.

Kälken står fortfarande lutad mot husgaveln, men inte ens Gunnar försöker sig längre på att dra den efter sig då den torra friktionen ger ett alltför stort motstånd. Inget utflyktsmål hade varit mer passande än det dagen bjöd på. Hamptjärnstugan belägen på en liten bergsknalle invid byn Tjälamark. Tillsammans med familjen-familjen upptäckte vi vårskogen; njöt av solen, grillade, hoppade på stenar och lekte med vatten.
Vattenfesten fortsatte vid hemkomst, Gunnar plockade nedfallna pilpinnar och lekte sopa/städa leken eller fiska. Hen fnulade på och jag och Tovaliisa åt choklad och pratade om skola, kompisar, frisyrer och en hel massa spännande.
Nu har Pelle ätit fruktmos, Gunnar och Björn spelar instrument i källaren och jag känner mig förnöjsamt trött.

Fiskelyckan är god, sagofiskarna nappar.

Vatten och höjd, en oslagbar kombination.

Utflyktstips

Jag tycker iaf att Gunnar skulle passa perfekt som renskötare.

 Helgens museibesök på en fredag istället för lördag eller söndag. Fredag! Alltså fredag; strålande sol och en Björn som kom hem tidigt.
Ingemar tävlar i Kläppen. Svante tvättade och packade inför alpernaresan och Tovaliisa ville vila efter skolveckan. Vi får helt enkelt vänja oss vid att vara fyra musketörer på äventyr istället för sju.

Västerbottens museum passar  fint i vårsol och med två små. Promenad bland gårdar och samevisten, minimuslek och den fasta stadsutställningen. Ett vinnande koncept. Vi tar ungefär samma aktivitetsrunda vid varje besök. Gunnar verkar älska tryggheten i den välkända lekturen, vilket gör att hen upptäcker nya nyanser varje gång. Tror mycket på upprepning när det kommer till barnaktiviteter. I det återkommande lever möjligheten att våga se detaljerna, våga stanna upp och verkligen uppleva. Barnens rajd uppskattades mycket och vi stannade en lång stund bland trärenar, koltar, klövjesäckar och ackjor. Fiket är rätt dyrt och faller inte alltid i mina smaklökars jord, men jag orkade inte packa kaffekorg så vi köpte kaffe och kaka. Vågade lämna de runda chokladsmakerna och beställde en hjortronkaka. Söt, mild och jättegod. Avslutade eftermiddagen med spring på museets öppna ytor då Gunnar på barns öppna sätt träffat en tillfällig kamrat.

Gunnar ville leka med Pelle och hen fick delta i leken genom att läggas på olika ställen.

Fredagen började lite väl tidigt även för piggelinarna.

Lägg till bildtext

Slutar racka ner på mig själv

Min man sa vänligt men bestämt ifrån idag. Till mig.
Enligt Björn så måste jag sluta "racka ner" (kritisera)  mig själv. Tog lite funderingskraft och ångestfylld självinsikt, men ja det måste jag nog.

... eller det jag gör är en form av negativ självnivellering.

Enligt egen snabbanalys i grund och botten för att andra skall må bra, känna sig bra. Bättre än mig.

Ett pavlovskt ordbajseri, eller tourettes variant.

Ofta handlar det om förmågor som rör hemmets domäner: föräldraledighet, matlagning, barnuppfostran. Så here goes!

Jag kan laga mat, är faktiskt ganska smaksäker.
Jag har tagit ut nästan lika mycket föräldraledighet som min man för våra fem barn.
Jag och Björn är superstolta över våra fem barn som är alldeles lagom vilda, lugna, kloka, kunniga, fysiska, intellektuella, glada...
Jag är bra på att sy, nålfilta (torrtovning) och måla.
Jag är en lugn mamma.
Jag kan mycket om barnuppfostran och har dessutom en god intuition med fem barn i familjen...............

Helt otroligt, men jag fick liksom skärpa mig för att inte använda ord som ganska, rätt och faktiskt.