Svär

Gunnar härmar för fullt; minsta rörelse, frasering, tonhöjd. Underbart, men skitsvårt iaf för en sån som mig.
Spontansvär om och när jag :
Slår mig
Tappar saker så de spills eller går sönder
Letar saker, t.ex nycklar under tidspress
Är trött och upplever att " jag gör allt"
Bajsar och märker att toalettpapperet är slut
Upptäcker att någon med storlek 43 lånat mina strumpor
Bakar bullar och hittar bara tomma mjölkförpackningar i kylen
...
Det är Mao ingen tillfällesbrist och exemplen ovan är inga universalsanningar utan tolkade ur ett högst egocentriskt perspektiv.
Sätter min tilltro till att även "gamla hundar..." och letar febrilt efter fungerande frustrationsdämpare.

Dagbok

Vänder man på stenar. Konsekvent gröna tar de sin plats på mina hyllor, tätt packade för att ge plats åt alla ord samlade mellan hårda papper med fina och fyndiga ( även mindre fyndiga) titlar. Dammet lägger sig som en grå hinna på och mellan orden. Filosofi får samsas med modern teologi, historia, ekonomi, och sociologi. Väl använda delar hyllplats med exemplar vars pärmar inte bär några spår av händers beröring. Inskjuten mellan Luthers lilla katekes och Kulturrevolutionen viskade den till mig. Sametsinbunden med slitna kanter, gulnade blad, spår av otaliga kulinariska ögonblick. Ord i bläck, alltid bläck. År läggs till år, man glömmer.
Min dagbok. Den enda i en rätt voluminös omfattning som jag ovetandes sparat.
Vill nästan inte läsa, men läser ändå. Nästan förbjudet, som att läsa en helt främmande människas innersta. Den jag var.
Kärlek, pengabrist, Kamenski, Bell and Sebastian, tentor, Humhuset, Foucault, djävla C-uppsats, Ingemars födelsedag, rädslan att inte vara bra nog, längtan efter äventyr.
26 år, tjugosex!

Skrev dagbok i över tjugo år, inte nu. Varför?

Gränslös plats

Västerväg norrut, dold i skrotbilsmiljö, vid första anblicken anonym. Verkstad, övergiven lagerlokal eller husvagnside? Disneyfierad-barnkultur, eller som någon kanske skulle tänka men inte säga fulkultur. Inga förväntningar på pedagogiska efterhärmningslektioner à la suzukimetoden eller intuitiva skapandematerial.
Det är skillnad på plast och trä, boxningsträning och orientering, barnkläder med och utan tryck.
Den "upplysta" föräldern besöker denna bakgårdens bilskrotsmiljö i smyg, vid enstaka tillfälle eller kanske ofta. Men naturligtvis med en medvetenhet om miljöns uppenbara brister.
Brister som i barnens ögon blir till fantastiska möjligheter, då barnen i ordets sanna mening är gränslösa, klasslösa och normbefriade. Kanske tycker någon att barn är barn och har inte alltid rätt, men barn är barn och har inte heller alltid fel.
Så...
Vi äter våra pommes med höga decibel som ljudmatta.
Vi springer och klättrar oss svettiga.
Vi tittar på de stora väggmålade figurerna, pratar om plastfåglarna och cyklar på små cyklar tills benen värker.
Vi skrattar och hejar på andra rödkindade och snoriga små och stora.

Och skulle man fråga Gunnar så finns det ingen finare plats just i detta nu.

Om detta talar man endast med kaniner

Att poetisera existensen.
Tack Anna Höglund för att du med ord och illustrationer tänjer skrivandets gränser, läsandets barriärer och människans murar.

Tack Lisa  för att du visade mig.
... och tack för den finaste boktiteln.
Slutligen, tack för att tystnaden bryts. För om detta talar man endast med kaniner.

Få ting jag måste ha, men denna... Ja, denna.

Dag

Huset är tyst.

Arbete och skola.

Sovande bebis.

Har plockat undan kläder och sånt som alltid skrotar på golv, stolar och bord. Dammtorkat och diskat.

Planerar middagen.

Ska handla och träffa frk.M när Pelle vaknar.

Andas ut. Välbehövligt eftersom Gunnar vaknade mitt i natten och ville läsa boken om bondgårdens djur.

Ska tvätta småbarnens ullkläder, älskar doften av ull och lavendel.

Söndagen

Tidsoptimisten i mig inledde söndagsmorgonen med att sy färdigt Waldorfdockan som skulle ges till minsta kusinen Saga. Försökte jonglera arbetsuppgifter genom att sy samtidigt som jag tittade på superpipe finalen X games, slå in paket och amma. Fick sprätta lite och klippa lite nytt, men efter någon timme låg en 20 cm luvdocka färdig som jag hoppas kommer till lycka för en liten en. Tyvärr hade den stackars födelsedagskompisen blivit sjuk så överraskningtårtan får vänta. Björn gick förbi med en, i mina ögon, märklig födelsedagspresent ( plaströr/instrument tillbehör) Eftermiddag /kväll spenderades i Obbola. Vi bjöds på fisksoppa och en makalöst god citronkladdkaka, men kvällens epicentrum blev bebiskusinerna Saga och Pelle. Saga en fysisk, verbal liten storkusin på 6 månader och filbunken Pelle. Finns bara ett ord som kan beskriva kombon, gölligt. Saga bor annars i Sveriges nordligaste stad, men tur för oss så ska Sagas pappa utbilda sig på Hjärtcentrum hela två månader så vi får mysa mer med dem.
Konstaterade också att Björns mamma och pappa nu har så många barnbarn att ett större matbord måste införskaffas. Blir varm i hjärtat när jag tänker på att jag kanske i framtiden får duka för barnbarn. Hade varit underbart med en hel drös barnbarn.

Lördag och lite sur

Usch, har varit en riktig surmamma i kväll. Nej! Inte! Lyssna! Allt med samma emfas och ilskna underton. Så klart känner barnen av min dova klang, trots att jag gör allt för att gömma den bakom pedagogiska samtal och menande blickar. En sån här surhet som man bittert får äta upp i form av dåligt samvete, arga, sura och ledsna ungar. Tur att Björn iaf har det trevligt med sin pappa  på bio och i morgon bjuds vi dessutom på middag ute i Obbola. Hmm... och en kompis fyller år. Blir nog en bra helg ändå.