Tapetval

Efter dryga elva års velande skall kökets grönlaserade väggar få nya kläder. Diverse tapetprover och tidningsurklipp har passerat revy, allt från Hanna Wering till Pip studio och Cole and son har föreslagits, men inget har riktigt fallit hela familjen i smaken. Antingen har jag haft en nostalgisk 70-talsperiod och drömt om gula blomstrande väggar, inspirerats av Tapetoramas vintageutbud eller så har Björn längtat efter sobra naturnära toner. Men allt som oftast  har båda nöjt oss med de vårgröna "Färgbyggeväggarna". Vi har, hur som helst, sovit på saken långt och länge, liksom värkt fram beslutet i varje liten nyans. Nu har vi äntligen beställt  en tapet. Den är ljust grå och mönstrad med små stilistiska tryck från Eco wallpaper, tapeten skall matchas med vitt kvadratiskt kakel. Förhoppningen är att köket skall andas 50-tals sommar vid havet i vår egna "ta vad du haver" tappning. Det överdimensionerade björkbordet kanske får ge plats åt ett teakdito i rundare former.  Känns bra, inte minst att vi äntligen fattat beslutet och betalat tapeten, så det är liksom "utan återvändo" .

Lilla Gunnar

April kom och gick med slask och snö. Nu står maj för dörren. Den kommande vårelden renar och ur askan stiger grönskan likt fågel Fenix. Ser fram emot barnvagnspromenader under en ljust blå himmel omgiven av  skira musöron. Voxipåsen har bytts ut mot ullfilt och våroverallen är nu beställd. En underbar brun kreation i 100% ull från norska Nöstebarn, skönt för en liten Gunnar, vårt älskade stjärnebarn. Gunnar är med mig jämt; i bärsjalen, i vagnen och på armen. Visst kan mina lemmar få panik eftersom friheten är beskuren, men varje mysig snusning, varje kram, varje dräggelpuss är en gåva, en vördnad för livet och en kärlek som pyser över alla bredder. Vile Karl Gunnar, en skärva av himmel på jorden.

Jättehärligt...eller hur

Läste i Brant, skid och äventyrstidning, om en fd skidtjej som numera ägnades sig åt mammalivet. Summa sumarum så var det så jättehärligt, men nu blev ju allt på ett annat sätt, fast så klart jättehärligt. En gång per vecka så var den surfande fransmannen, barnafadern, barnvakt åt sitt eget barn och då kunde hon och de andra, väldigt före detta, äventyrarna äventyra. Oh, vilken tur då tänkte jag... För det är ju jättekul att gå på tur med hund och bäbis, det gör liksom inget att ungen skriker och hunden välter intet ont anande skidåkare, inget alls. Och när den intet ont anande skidåkaren började skrika, ja då tänkte jag liksom att det här är jättehärligt. Kanske inte riktigt som att åka i brant lutning pudrad av lössnö under blå vårhimmel och känna adrenalinet i benen, men härligt och annorlunda.

Välkommen

Vi är så glada på Angårdsvägen. Gunnars första kompis är född, välkommen Brorsan!

Kompisfödsel

Vi är så glada på Angårdsvägen eftersom Gunnars första kompis nu är född. Välkommen Brorsan!

Medvetet val

Jag har börjat köpa föräldratidningar igen. Ja, jag vet, miljövidrigt så det förslår och egentligen väldigt onödigt, men jag kan bara inte motstå detta resurs- och pengaslöseri eftersom tidningarna odlar föräldrakulten till max. Flörten med de moderna dödssynderna är dessutom solklar, t.ex. inrednings- och fräna retro-unisexbarnklädesfrosseri, lattelättja o.s.v, vilket gör dessa än mer begärliga. Vårt samhälle bygger på branding och vi uppmanas alla att göra medvetna och personlighets definierande val. Tjohejans tjohoppsan! Har gjort många val i mitt liv, men desto fler ickeval och summa sumarum så är ickevalen inte att förakta. Det finns dock ett val som faktiskt var väldigt medvetet och som på många sätt och vis bildat fonden för familjens liv de senaste 16 åren, barnträdgårdsvalet. Ja, jag vet, att man enligt moderna termer naturligtvis skall använda benämningen förskola, men jag tycker barnträdgård är betydligt mer poetiskt och kärleksfullt. Vi, jag och min man, var för 16 år sedan två rätt unga, väldigt fattiga och studerande föräldrar till två söner. Vi bodde i en billig lägenhet på Ersboda och käkade pasta med ketchup i slutet av varje månad. Teologiska studier och ett fördjupningsarbete om något så märkligt som antroposofi kom för alltid att förändra den egna fenomenologin och barnens pedagogiska hemvist. Det hela resulterade i studiebesök på en skola på andra sidan stan. Jag förundrades och fascinerades av de små byggnadernas suddiga färgsättning. Lekte med tanken att jag vandrade i en akvarellmålning av Monet och att någon naturskön poet skulle poppa upp runt hörnet. Och mitt i denna miljö, barnens skratt och lekar i skogen vid sidan av den skruttiga lilla fotbollsplanen, men mest förälskade jag mig i synen på livet och barnen, ett skapelsens magiska underverk. Precis så kändes det, som att pedagogerna tyckte om barnen, liksom på riktigt, på allvar. Inte för att man måste eller för att man får betalt, utan för att man är intresserad av människan. De värnade barndomslandet och var nyfikna på vart just mitt barn ville gå. Lite pengar, ingen bil, boende på andra sidan stan och pluggande på universitetet gjorde det hela till en logistisk utmaning, men utmaningar är till för att antas. Många och långa blev bussturerna. Tidiga mornar, inte alltid praktiskt för två nattsuddare, men vad göra, om berget inte kommer till M, så måste M komma till... Rosen och sedan Waldorfskolan. Många år, upp och ner, hit och dit, precis som det är, precis som det kanske ska vara. Nu har äldsta sonen valt skola i stan och son nummer två ämnar satsa på skidinriktning till hösten, men Tova-Liisa går "bara" i femman och Gunnar står i kö till förskolan så än behöver jag inte ta farväl till adventsträdgårdar, fabler och geologiresor. Byggnaderna, färgsättningen, arbetsmaterialen. Jag blir fortfarande lycklig när jag tittar in genom ettans fönster och ser fröken B:s sirliga handstil, eller när biologifantasten ritar upp membran och annat spännande i vackra färger på svarta tavlan. Eller över mina barns waldorfdockor som vilar trygga i waldorfdockesängen och de smäckra smidesstakarna på borden i köket och vardagsrummet (släng dig i väggen Baudin). Jag blir fortfarande lika exalterad över orden "att tända en eld, inte fylla en hink", att undervisa även för själen. Och jag kommer ivrigt slita upp det fina brevet när Gunnar välkomnas till klass ett om några (flera) år. Ja, få har mina aktiva och sådär präktighetsriktiga medvetna val varit, men jag gläds åt att jag i.a.f. gjort ett.

Vilsamt

Bestämde mig för att radera mitt Linda surtant-inlägg eftersom den tidigare humörsvackan botades med fullkornspasta och quornsås. Lilleman sover sött på fårskinnet i "vår" lånade fin-babysitter, Svante städar och möblerar gårdshuset, Tova-Liisa och Ingemar tittar på tv och Björn leker rockstjärna i SW:s replokal på stan. Känner mig ganska nöjd med dagen eftersom jag hunnit jobba lite, städa lite och pussa mycket på lilleman. Sängen är nybäddad med vårpåslakanen, d.v.s. regnbågsrandigt. Dammråttorna vilar tryggt i dammsugspåsen och kelimmattan under skrivbordet ser riktigt fin ut när det svarta krulltäcket (hundhår) sugits bort. Rättningshögarna på skrivbordet ser riktigt inbjudande ut (intalar mig själv) när omgivningen ser sådär polerad och strukturerad ut. Har tänt varenda myslampa i huset (el-polisen är som sagt inte hemma) och ser fram emot en kopp varm java och lite Tranströmmer, varm mjölk för själen som öppnar valven i hjärtat.