Medvetet val

Jag har börjat köpa föräldratidningar igen. Ja, jag vet, miljövidrigt så det förslår och egentligen väldigt onödigt, men jag kan bara inte motstå detta resurs- och pengaslöseri eftersom tidningarna odlar föräldrakulten till max. Flörten med de moderna dödssynderna är dessutom solklar, t.ex. inrednings- och fräna retro-unisexbarnklädesfrosseri, lattelättja o.s.v, vilket gör dessa än mer begärliga. Vårt samhälle bygger på branding och vi uppmanas alla att göra medvetna och personlighets definierande val. Tjohejans tjohoppsan! Har gjort många val i mitt liv, men desto fler ickeval och summa sumarum så är ickevalen inte att förakta. Det finns dock ett val som faktiskt var väldigt medvetet och som på många sätt och vis bildat fonden för familjens liv de senaste 16 åren, barnträdgårdsvalet. Ja, jag vet, att man enligt moderna termer naturligtvis skall använda benämningen förskola, men jag tycker barnträdgård är betydligt mer poetiskt och kärleksfullt. Vi, jag och min man, var för 16 år sedan två rätt unga, väldigt fattiga och studerande föräldrar till två söner. Vi bodde i en billig lägenhet på Ersboda och käkade pasta med ketchup i slutet av varje månad. Teologiska studier och ett fördjupningsarbete om något så märkligt som antroposofi kom för alltid att förändra den egna fenomenologin och barnens pedagogiska hemvist. Det hela resulterade i studiebesök på en skola på andra sidan stan. Jag förundrades och fascinerades av de små byggnadernas suddiga färgsättning. Lekte med tanken att jag vandrade i en akvarellmålning av Monet och att någon naturskön poet skulle poppa upp runt hörnet. Och mitt i denna miljö, barnens skratt och lekar i skogen vid sidan av den skruttiga lilla fotbollsplanen, men mest förälskade jag mig i synen på livet och barnen, ett skapelsens magiska underverk. Precis så kändes det, som att pedagogerna tyckte om barnen, liksom på riktigt, på allvar. Inte för att man måste eller för att man får betalt, utan för att man är intresserad av människan. De värnade barndomslandet och var nyfikna på vart just mitt barn ville gå. Lite pengar, ingen bil, boende på andra sidan stan och pluggande på universitetet gjorde det hela till en logistisk utmaning, men utmaningar är till för att antas. Många och långa blev bussturerna. Tidiga mornar, inte alltid praktiskt för två nattsuddare, men vad göra, om berget inte kommer till M, så måste M komma till... Rosen och sedan Waldorfskolan. Många år, upp och ner, hit och dit, precis som det är, precis som det kanske ska vara. Nu har äldsta sonen valt skola i stan och son nummer två ämnar satsa på skidinriktning till hösten, men Tova-Liisa går "bara" i femman och Gunnar står i kö till förskolan så än behöver jag inte ta farväl till adventsträdgårdar, fabler och geologiresor. Byggnaderna, färgsättningen, arbetsmaterialen. Jag blir fortfarande lycklig när jag tittar in genom ettans fönster och ser fröken B:s sirliga handstil, eller när biologifantasten ritar upp membran och annat spännande i vackra färger på svarta tavlan. Eller över mina barns waldorfdockor som vilar trygga i waldorfdockesängen och de smäckra smidesstakarna på borden i köket och vardagsrummet (släng dig i väggen Baudin). Jag blir fortfarande lika exalterad över orden "att tända en eld, inte fylla en hink", att undervisa även för själen. Och jag kommer ivrigt slita upp det fina brevet när Gunnar välkomnas till klass ett om några (flera) år. Ja, få har mina aktiva och sådär präktighetsriktiga medvetna val varit, men jag gläds åt att jag i.a.f. gjort ett.

Vilsamt

Bestämde mig för att radera mitt Linda surtant-inlägg eftersom den tidigare humörsvackan botades med fullkornspasta och quornsås. Lilleman sover sött på fårskinnet i "vår" lånade fin-babysitter, Svante städar och möblerar gårdshuset, Tova-Liisa och Ingemar tittar på tv och Björn leker rockstjärna i SW:s replokal på stan. Känner mig ganska nöjd med dagen eftersom jag hunnit jobba lite, städa lite och pussa mycket på lilleman. Sängen är nybäddad med vårpåslakanen, d.v.s. regnbågsrandigt. Dammråttorna vilar tryggt i dammsugspåsen och kelimmattan under skrivbordet ser riktigt fin ut när det svarta krulltäcket (hundhår) sugits bort. Rättningshögarna på skrivbordet ser riktigt inbjudande ut (intalar mig själv) när omgivningen ser sådär polerad och strukturerad ut. Har tänt varenda myslampa i huset (el-polisen är som sagt inte hemma) och ser fram emot en kopp varm java och lite Tranströmmer, varm mjölk för själen som öppnar valven i hjärtat.

Fel fast rätt

Fyra barn, två vuxna, en hund och två fiskar.
100 +25 kvadrat boendeyta med gårdshus inräknat.
Ford Mondeo sedan, utan takräcke, som vi fått av min vänliga lilla mor.
Säng som ärvts av vänner.
Kylskåp som vi fått av en kompis snälla far. Med lite tavelfärg gömdes de yttre skavankerna och vips så var alla tankar på ett ljusblått, retrokylskåp av märket Smeg som bortblåsta.
Ikeas billigaste soffa, 10 år gammal, har täckts av en färgfest från Västafrika.
Trägolv som behandlats med "det som fanns i målarskafferiet"och en havlvmålad hall i ärtan pärtan grönt.
Husvagnen, en födelsedagsprent från svärisarna, från 70-talet med tillhörande liten trälåda/spiketält, en förtrollad fjällstuga.

Inte alltid praktiskt och präktigt och egentligen oftast ganska fel, men på ett sätt som är oss och faktiskt väldigt bra.

18 år

En kall marskväll 1994 ämnade en liten hårig gosse komma till jorden. Svante Gorm Ismael Mattis. 2012-03-03 firades en lång, intelligent, verbal och vacker ung man med tårta och skönsång. 18 år! Hurra för dig Svante och tack för de år som varit och alla år som kommer!

Frihet

Det är helt galet vílken omvälvande resa det här är. Livets mirakelresan, bäbisresan. Upplevelsernas känsloregister känns i vissa ögonblick helt barrockt. Flera års väntan och en näst intill hjärtsprängande känsla av grusade förhoppningar, livsdystopi och nytändning. En graviditet av oro och bortträngningsmekanismer, som till slut mynnade ut i längtan och gränslös kärlek. Ett österhav som stormat och stillat sig, men österhav har alla väder, alla känslor och livets sjöfarare måste vara beredda. Är jag beredd? Vill ibland begära amnesti från den oändliga tröttheten, oron och den fysiska instängdheten... och det gör jag förvisso. Men inte vackert, poetiskt eller stämningsfullt. Korta stunder, ögonblick av självbevarelsedrift; i duschen, sittandes på vår sunkiga toalettstol, just innan jag skall undervisa. Ögonblick i mig själv, för mig själv, men med en dualitet i bröstet. Frihet i samma andetag som saknad efter en liten bröstkorg som häver sig fort fort. Lätta små suckar och varm andedräkt mot mitt öra. En vardagsfrihet med en liten bäbis. Frihet i en liten ask. Toalettstolsfrihet.

Hen

Det här med personliga pronomen förbryllar mig. Vår lilla Gunnar är en finmejslad liten filur, liksom petit. Ett yttre som verkar få omgivningen att dra förhastade slutsatser i fråga om pronomen. En snippa och inte en snopp, d.v.s. petit yttre är uppfattas som synonymt med en hon. Något som får mig att fundera lite på det här med allt som vi tillskriver respektive pronomen. Som feminist så borde jag kanske använda mig av hen, men det vill sig inte i munnen, vet liksom inte när och hur detta ny-pronomen bör användas.
Debattprogrammet igår gjorde mig inte klokare där panelen svängde sig med uttalanden från såväl Katerina Januch, som verkar likställa könsneutral uppfostran med barnaga, som de jämställdhetsperfektionister som får mig att känna mig som värsta livmodersfeminsten. Har helt enkelt inte kommit till ett ställningstagande, kanske blir jag värsta hen-förespråkaren en dag.

Bärsjal

Idag när vi handlade så använde jag min nya, fina, ekologiska och svensktillverkade (av ett litet litet litet företag) bärsjal.
- Är den där verkligen bra (Ingemar)
- Jo, den är ju ekologisk (stressad mamma med bäbis-agorafobi och hypokondri)
- ?! Jaha, men är den verkligen skön för lilleman? (Ingemar)
- Jomen den är ju jätte-ergonomisk och ekologisk. (stressad och irriterad mamma som skall hämta ungar från ridningen)
- ???!!! Jamen, va fan titta på honom! (irriterad son)
Tittar
Lilleman ger då ifrån sig ljudet- skrumfhmfpumf!!! och har dessutom spytt rakt ner mellan mina bröst.
- Har nog knutit fel (ursäktande mamma)
- Jo, tjena, men den är ju ekologisk och jävligt ergo-nånting. (ironisk son)