Att bli en bättre människa

Skolningsväg, ett ord som i ett visst socialt sammanhang innebär:......... typ allt det jag inte är. Jag sover inte direkt på saken, om man säger så.
Spontan används av vänner, i alla fall när jag hör (vågar inte riktigt närma mig något annat scenario av rädsla för total emotionell utplåning). Någon sa (rätt nyligt, bara som beviset på polaritet liksom) - jag är inte en som pratar innan jag tänker (tystnad, typ alltför lång konstpaus för att det skulle vara naturligt) och jag sa - i likhet med mig (skratt, d.v.s. det fina sättet att instämma). Fast just då i den stunden gjorde det inget, ingen kniv där det gör som ondast liksom. Nästan som... jag skall förändra det jag kan och acceptera det jag inte... Fast så tänker jag nog bara ibland, eller ganska sällan om jag dristar mig till en retrospektiv funderation. Allt som oftast ångrar jag uttalanden redan när luften passerar gommen, men det går liksom inte att hejda. Ett borderline fall, alternativt multipel tourettes. Denna svårbearbetade åkomma gör att jag titt som tätt får släpa mig till korset ( dagligen vandra lidandets väg, dramatisk som jag är), göra avbön eller på ren svenska säga förlåt. Börjar faktiskt få kläm på denna sekulära avlatsform, en lekmanna bikt. Så nu tar jag mod till mig och...
Jag har bestämt mig för att inte skämta med mina fina kollegor.
Jag skall anstränga mig för att bli så där eftertänksam.
... och toppen på moset jag gillar personer som tittar en i ögonen länge.

En kärleksförklaring

Stolen är hård och jag har "nada" bra idéer. Fläkten i lilla gula villan durrar och ett bi-ljud får örongången att omvandlas till resonanslåda. Tröttheten är bedövande och irritationen ligger som ett latent surr i bakhuvudet. Min enda förhoppning är att mannen som sover ruset av sig vaknar med molande värk, en moralisk påminnelse om nattens utsvävningar. Tänker på att livet just nu känns alltför Marcus Birro,en platonisk avståndsförälskelse till denna ordkonstnär. Mannen som ger melankolin ett ansikte, ett "mitt liv med Birro". En känsla som endast upprätthålls av avståndet och enbart solkas av att just leva lite Birro. Allt är skönare i arketypernas metatillvaro. Kärleken renare, människorna sannare, det svarta droppande av skönhet och konturerna tydligare. Att läsa "Landet utanför" är som att resa i den jordiska skärselden. Med "skjut dom som älskar", "Kalashnikov" och "Svarta vykort" har du, just du Marcus, fått mina tårar att rinna, hjärtat slå fortare och tankarna måla upp bilder som skulle göra Lovelace ( tror det var en sån tröja som en god vän gjorde entré med) röd av skam. Det känns på något konstigt och irrationellt sätt som om du skriver för mig, till mig. Du gör det fula vackert och dessutom så hjälper du mig att döda lite tid när den didaktiska impulsen intagit viloläge.

Så djävla skönt

Det är så djävla skönt att få gå och lägga sig. 160 cm skönhet, d.v.s. vår ärvda säng. Sovande barn och en make som dragit på lokal för att dricka och dansa natten lång. Tystnad och en hel natt som väntar, lockar med drömmar och vila. I natten kan man färdas långt och leva stort. Varmt chaite, dunsockar och en vacker kvällsdikt, gärna Boije, förbereder själ och kropp. Tack dagen för natten.

Lurad

Lurad av Underbaraclaras bloggskola!

Festen

Är en sucker för fulrealism, alltid mästerligt fångad av dansk filmindustri.
Thomas Vinterbergs, Festen, en skön säng och Björns vindränkta pasta. Förälskade mig i Dogmakonceptet från första sekvens och anser att Trier är Guds gåva till mänskligheten, i.a.f. till bildmediet, så klart i gott sällskap av Ingmar Bergman (ännu en chauvenistisk medelklass man med egenkärlek som skulle göra Narcissos blek av avund). Så nu... låt Festen rulla.

Jag är så himla poppis

Tänk att ortomyxovirus är en zoonos (alltid kul att djävlas med de som sidar med ord-jantelagen), d.v.s. man kan undra om krullhunden också har ont i halsen?
Lite Zyx Texas? Har dock sedan gårdagen legat nästintill (eftersom jag är kvinna och har man utan körkort/kvasimiljömedvetenhet, tre barn som utövar diverse aktiviteter samt hund som är i behov av utedass med jämna mellanrum så uppnår jag aldrig statusen av helt/totalt)sängbunden. Det är faktiskt lite märkligt att offentlighetsprincipen liksom omger mig. Bajsar på toa. - Mamma, var fan är mitt ryggskydd?! - Mamma!!! vad gör du???!!! (Är liksom på toa) - Linda!!! DU MÅSTE SKJUTSA OSS TYP NUUU! - Mamma kolla nu, kolla nu det här är en dans, kolla mamma! - Kan den inte vänta? Förstoppning, here I come.
Har megahuvudvärk och anstränger mig för att sova bort den/huvudvärken (har dessutom med all kraft som går att uppbåda tryckt igen vår kärvande sovrumsdörr, gammalt hus och ingen Ernst Kirchsteiger i sikte). Står liksom skrivet med empatibokstäver/versaler, STÖR INTE MAMMA! - MAMMA!MAMMA, MAAAAAAAAMA!OJ SOV DU? Ja, precis imperfekt, toppen. Snälla Reinfeldt subventionerat Zopiklon tack, alternativt reklamation av man och barn mot retroaktivt skadestånd för sveda och värk.
Försöker att se positivt på det här. Jag är helt enkelt poppis i min familj, hurra för mig!

Nostalgi

Frihet, frihet, frihet.
Jag är en sån där som minns. Mitt rumsminne har liksom en autostrada till: dofter, känslor, stämningar, färger, strukturer, ljud, ja allt... även till själen. Jag är dessutom en sucker för nostalgi (myntades i slutet av 1600-talet som en diagnos för sjuklig hemlängtan)i alla dess former. I vår mobila skruttstuga (70-tals husvagnen) lever jag ut min fäbless för 70-talsestetiken. En färgsprakande påminnelse om en svunnen tid, en del av min uppväxt i färg och form. I mina återkommande minnesvandringar längs memorylane är det framförallt en känsla som uppfyller mig, pirret av nyfiken frihet. Barndomens - och ungdomens möjligheter. Brun sjögrästapet, brun korkmatta (riktig i plattor)och mamma, smal som en vidja med burrigt rastakrull och den blommiga bikinitrosan nonchalant hängande på höften. Just där, just i det ögonblicken, en hel sommardag av frihet. Där invid sjögrästapeten passerade vi varandra. Ett ögonblick som etsats fast i själen, i kroppen, i minnet. Kanske var det en dag av bad (antar att det var Kläppenbadet i Boden tillsammans med Anne, eller så var det Alderssjön tillsammans med Malin) eller så var det helt enkelt en dag av oändliga möjligheter som låg framför mig. Mig, i det ögonblicket en tonårig tjej med oversized en-bar-axeltröja. Mig, så otroligt nyfiken. Mig med hela det underbara livet utlagt att upptäcka. Den 37-åriga mig har stunder av den här känslan, korta och underbara, men konceptet förändras. Pragmatismen nästlar sig in. Vardagen tar över helgdagskänslan. Arbetslivet överskuggar liv-livet, men någon kort sekund finns det där. En strimma av mötet vid sjögrästapeten.