Grinchen

Puh, helt slut! Har bearbetat min agorafobi genom tomtemöte i stadens vimmel (tomtefar hade helt klart dubbelbokat). Människor,människor, pengar, pengar, prylar, prylar i ett enda virr varr. Billigare att fira två julaftnar; stämningsjul den 24:e (trevligt umgänge, god mat och fin atmosfär) och Jean Calvinjul (kapitalismens etiska fader) i mellandagarna när den stora rean drar igång (prylbyte med fejkad kapitalisttomte som likställer snällhet med saker, typ -slå inte lillebror då får du inga julklappar?! Eller den relativt idiotiska frågan - finns det några snälla barn här? Vad är liksom alternativet? - Nä här finns bara riktiga dumungar! Vad f.n gör tomten liksom då?).
Men men, nu är det som det är.
Älskar dock pysslet och paketinslagningen, samt mina povra och tragiska ansatser till ordlekar. I morgon väntar ytterligare tomtemöten och därefter den stora julhysteriska matlagnings- och bakfrenesin.

En riktigt fin dag

Lite trött efter en fin och väldigt trevlig söndag. Gårdagskvällen blev sen; myspys, småprat med likör och surfande i sängen tillsammans med Björn. Småbarnsåren är, tyvärr, ett minne blott, men med vissa bonuspoäng, typ söndagsmorgonläsning i sängen med dagsljuset som enda ljuskälla. Kusinen Oumou hade längtat efter kusinerna och kusinerna samt morbror Björn och tant Linda hade längtat efter Oumou. Inget kunde väl passa bättre än ett finbesök söndagen till ära. Vi var dessutom bjudna till Munter-Lövgren på julfika. Toppen med fina vänner för de vuxna och fina små vänner för Omisen.
Fulla (homonym, observera misstolkningsutrymmet) av smarrigt julfika och med leklystern stillad vandrade vi hem. I juletider så pågår det stora tabberaset (göra rent bord från uttrycket tabula rasa) hela adventstiden och trots stinn och glad buk fylld av julefröjder vankades sojakorvsstroganoff och marängsviss under eftermiddagen. Björns syster Anna kom tillbaka från en lyckad jultur på/i (prepositionsförvirring!?) staden och Tova-Liisa och Ella var hemma för att leka med Oumou. Många glada springturer senare kramade en trött liten kusin alla (jag menar verkligen alla, inklusive Texas) inför hemfärden till Obbola.
Gladtrötta har vi (jag och Björn) myst framför tv:n. Björn fick i kväll (underförstått att någon annan besitter det yttersta primatet) makten över fjärrkontrollen, vilket naturligtvis innebär underliga dokumentärer. Skonades dock från krigsskildringar och rättegångar á la andra världskriget, men fick härda ut med en kulinär resa genom Sydostasien (helt ok).
Barnen har nu jullov och imorgon väntar ett bokat möte med jultomten samt lite träning.

Jag tycker om

Det finns mycket här i världen att begrunda, många äro de ting som man av behov eller begär söker eller söker sig bort från. Vår gåva; den fria viljan och förmågan att behöva och inte enbart begära detta tillstånd. Valet, vägarna och tvivlen.

Strävan att finna den gyllene medelvägen, en sorts autobahn till Nirvana och dessutom komma till mötes med insikten om vad denna väg synes vara för just mig som individ.
En merkantilistisk skrålängtan med ramformaliserade val lever sitt eget liv när frihetsprincipen blir alltför tydlig. Helt enkelt -det här är ditt uppdrag som du är satt på jorden för att utföra, basta!
Efter flera månaders exil och soulsearching (synonym med sjukskrivning)har jag, liksom/typ, kommit till en vändstation/vändfrustration.
1. Jag vet fortfarande inte riktigt vem jag egentligen är eller vill vara(gör någon det?)
2. Jag blir fortfarande: barnsligt glad, ledsen, förvånad, arg och sprallig, m.a.o. avsaknad av vuxenstabilitet ("fulare" benämnt labil).
3. Är snarare en naturromantiker än realist.
4. Om jag vore en konstinriktning så ligger nog barrocken nära till hands, typ; storsvulstig i gester, ord och uttryck. Och jag vet, jag vet i dagens minimalistiskt funktionalistiska värld är barrocka personer lite off, lite sär.
... men.
Ingivelsens ögonblick säger mig att det faktiskt är bra.
Har kommit fram till att jag tycker mycket om människor som är:
1. naivt romantiska och absolut snälla (snällhetens lov).
2. sökare (tvärsäkerhet är avtändande och definitivt inte öppet och inbjudande).
3. känslosamma autodidakta levnadsspiritualister snarare än "murmänniskor" med sylvassa eggar.
4. bombastiskt levande i stunden människor.

Naturligtvis kan en viss form av lågmäld formalitet inlindad i pragmatisk byråkrati ibland vara ett "hygieniskt" inslag, men i alltför stora doser förlorar, i varje fall jag, kontakten med det levande i livet. Så insikten är ändock "älska mig för den jag är"
(utan makeover transformations).

Dekonstruktion

Tänke leka lite autodidakt á la Of grammatology, Derrida genom att dekonstruera fredagen lite.

Skolavslutning Bädda Diskutera Blogga

Tala med en vän Äta Shoppa Träna mAta teXas krama MINA baRN PROMENERA meditera DIKTER

MÖblEra

Granbryderier en form av navelskåderi

Tack oh du stora Brahma för att du så insiktsfullt ser till att varje familj liksom får det motstånd de behöver! Tack för den överbarrigastedjävlafulgranen i hela Umeå, som Texas dessutom totalt avbarrar med sin krulliga pudelrygg!!! DSom vi dessutom BETALAT för, hurra!

Atmosfären i en torr gran där de gröna små stickorna bildar en cirkulär matta istället för att pryda de nu kala bruna grenarna. Nej, förresten kala och kala, bruna grenarna med sorgligt slokande hemmagjort julpunt. I en grön fingran så blir det barntillverkade pyntet gnistrande kristaller fyllda av hjärtevärmande memorabilia, men på en ful, brun, knottrig gren blir effekten mer "kejsarens nya kläder" (nakeninsikten).
Naturligtvis finns det alternativ:
1. Kasta ut fulgranen och köpa en ny.
2. Skippa gran och pryda en kruka med grankvistar.
3. Låtsas som ingenting, men ändå vara glad åt de fåtalet barr som modigt hänger kvar.
4. Låta fulgranen stå kvar på pin kiv och av ren snålhet, samt dagligen förbanna barrintrånget i varje del av huset.

Insikten är hård, brutal och tärande på den positiva självbilden. Pissgranen (mammas, min mamma, teori är att en hund urinerat på granen när den stod i skogen?! Slutsats?!) får stå kvar med full medvetenhet om: argutbrott, barrstickor i fötterna, barrhundrygg och estetisk julkrasch.
Så kära Anna om du misströstar över plastisen, kom förbi Angårdsvägen och titta på eländet och du må ropa - Plastis forever!

Se möjligheter i det befintliga

Snö=nederbörd i form av iskristaller, enstaka eller sammanfogade.
Äntligen har kung Bore benådat sig hit till kalla (regniga) nord!

Snön har lagt sig över jorden, över land och över stad.
Allt är stilla, allt är stilla, stilla.

Lycklig och rik på snö, men ack med stora hål i den, även vanligtvis, begränsade portmonän. Efterlängtat tjejmys på stan=går bort.
God lunch=går bort.
Införskaffande av nya trosor=går bort.
Julklappsfix=går fetbort.
...men vad är en bal på slottet?!

Träning på Iksu spa=helt möjligt.
Inmundigande av äckliga rester från gårdagen som stått framme över natten (äsch päsch rötis är ju över)=inte bara möjligt.
Läsning av lånade böcker om medveten närvaro och tillit=definitivt möjligt, men inte lockande.
Promenad med Texas=ett måste för att undvika djurplågeri och illaluktande exkrement i vardagsrummet.
Härlig och avslappnande väntan på; att barnen kommer hem, att Björne slutar jobbet, att Anna ringer och berättar om kuligheter från staden= ett säkert kort, behöver liksom inte anstränga mig.

...fast faktiskt så känns det riktigt gött och jag älskar adventstiden med sina: julsånger, bak, granbarrsdofter och ljus, mängder av brinnande ljus.

Vart tog du vägen?

So young (Suede 1993) Brett Andersson, tack för din underbart androgyna och introverta uppenbarelse! Vem annars kan så sensuellt vända ryggen till publiken samtidigt som den ljusa, nästintill kastrata, rösten slår an en sträng i det mest stelnade tonårshjärtat?!

Gårdagskvällen avslutades på mage i sängen tillsammans med Björne tillbedjandes Spotify, den "lilla" musikälskarens virtuella bibel. Tack Daniel Ek och Martin Lorentzon för att ni vänder er till "pöbeln av små medel"!
From the cradle to the grave är förhoppningen och meningen, en kärlek som hittills pågått i snart 17 år. Från Riksgränsen 1993 till volvo, villa och barn. En promenad längs memorylane görs inte utan en musikalisk dito. Synth,synthpunk, punk,skatepunk,grunge,hardcore och alternativ country. Låtar, band och stilar som fortfarande är så kopplade till upplevelser och känslor från den personliga diskografin att det ger upphov till knottringar på armarna.

1986 Bästisens storasyrra kommer hem till lilla Boden efter en konsert med Depeche mode. Helt betagen av en ung Dave Gahn och den emotionella-industiella musikstilen. Madonnalika kreationer blandas med svart rock (klädesplagg, inte att förväxlas med stil) och tuperat hår á la Martin Gore och i bästa fall Howard Jones (sockervattnets okrönte konung).
Speak an spell och Some great reward införskaffas pronto. Flickrummets väggar täcks av bilder på Gores blonda lockar och ljudmattan betstår entonigt av Somebody (gjorde så starkt intryck att den spelas på vårt bröllop 2002).
1990 Distade gitarrer och unga män med otvättat hår blir ikoner för en generation som revolterar mot lågkonjunktur och 40-talisternas konventioner. Dr Martens, skitiga jeans och stora skjortor i rutig flanell. Soundgarden, Nirvana, Alice in chains övergår under de tidiga 90-talet i hardcore och skatepunk. NOFX, Pennywise, Refused och Randy.
I ett fullpackat Fryshuset får jag "nåden" att för första gången lyssna på Sonic Youth. Oh my lovely Sugar Kane! Kuriosa, Pavement var förband.
1993 Frihet! Äntligen ute ur skiten, slogan på våra avgångströjor efter den treåriga inkarcerationen (typ allvarlig förstoppning)vid Björknässkolan. Riksgränsen; snösvängen, fina pojkar och skatepunk.
1994 Det går inte i ord beskriva betydelsen av plattor som Pretty on the inside och Live through this. Avbitna naglar och trasiga babydollklänningar får ett ansikte. Svante somnade och vaknade till Loves skrapiga röst som plågat sjöng om livets svårigheter. Live through this with me, and I`ll be there for you.
Resten av 90-talet ägnas åt tillblivelsen av vår, min och Björns,gemensamma historia. Trots begränsade medel (väldigt begränsade, typ 3-500 kr/mån)prioriteras skateboards, snowboards och skivor (vinyl och cd). Pumporna (smashing), Pixies, Manic street..., Oasis, Jesus and... samt många fina minnen när vår växande familj.
2000-talet Blir äldre och musiken lugnare. David Sandström, Songs of soil,Morrissey, Bell and Sebastian och A camp.

...men så en dag stannade allt. Fastnade liksom i jobb och allvar. Vill, eller snarare tillåter, inte nya musikaliska impulser beblandas med personliga upplevelser och känslor. Ljudfascism och tinitusrädsla. Vart tog du vägen älskade och saknade musikaliska känslorevolution? Dog du i en uppsjö av måsten och pådyvlad vuxenrealism, prydligt uppstaplad i portionsförpackad kommersiell skvalmusik?

Vart tog du vägen Dr Martens och svartmålade smutsnaglar?

Jag saknar dig.