Uppfostringsmisslyckanden

Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum.
Jag är ett barn, en page och ett djärvt beslut,
jag är en skrattande strimma av en scharlakanssol...
Jag är ett nät för alla glupska fiskar,
jag är en skål för alla kvinnors ära,
jag är ett steg mot slumpen och fördärvet,
jag är ett språng i friheten och självet...
Jag är blodets viskning i mannens öra,
jag är en själens frossa, köttets längtan och förvägran,
jag är en ingångsskylt till nya paradis.
Jag är en flamma, sökande och käck,
jag är ett vatten, djupt men dristigt upp till knäna,
jag är eld och vatten i ärligt sammanhang på fria villkor...

Vierge Moderne, Edith Södergran

Eftersom dagens planer innefattar kvinnoumgänge så känns det passande med Edith Södergran denna morgon. Efter några nätters sömnro, vilket innebär frånvaro av störd djupsömn och daggstinna ångestritter vid uppvaknande, så vaknade jag denna morgon med den välbekanta känslan av oro i kroppen. Oron har blivit min tillfälliga turist, en helvetets snålskjuts. Oron gör mig rädd, en diffus och smygande rädsla som hotar att ta över. Varken mindfullness eller KBT-tänk hjälpte och det var bara att "gilla läget". Blir både arg och besviken på mig själv, min kropp och min själ. Vill liksom att allt bara ska vara som vanligt, som vanligt innebär frekvent förekomst av galen livsbejakande spontanitet följd av fysisk utmattning.Jäkla skittänk. Måste tänka:
Du kommer inte att känna så här för alltid, det går över.
Du är inte tokig eller fysiskt sjuk.
Du har bara gjort lite för mycket, oron går över.
Acceptera och slappna av !
Det är bara så himla trist att inte klara av helt vanliga saker i ett helt vanligt tempo, särskilt när det liksom inte syns utanpå vad det är som felar. Allt lugnar så klart ned sig och det var otroligt skönt med morgonsimningen. Skjutsade Björn, i vanlig ordning, till Solglimten eftersom min kära man (i motsats till mig) är född avslappnad. Just avslappnad, inte slö. Han tar dagen som den kommer och oroar sig inte i onödan. Helt underbart, men en mindre angenäm bieffekt är att han varje morgon, typ, blir förvånad när klockan är 07.25 och han börjar 07.30. Fast det gör inget eftersom han är så fin och underbar.
När jag kom hem hade Tova-Liisa vaknat och satt (vet att det är O-waldorf och väldigt uppfostranspolitiskt inkorrekt, men..) framför dumburken. Enligt henne världen bästa sätt att börja lovet. Ingemar, Norin, Johan och Joel har lanat (osäker på benämningen) CS hela natten, men visar inga tecken på trötthet. Svante sover så klart som en stock till framåt 11-12. Blir nästan full i skratt eftersom jag och min kära man hade så många uppfostringsmåsten som gått i sank. Här är några exempel och hur vi misslyckats å det grövsta.
* Barnen fick inte ha några plastleksaker.
*Vi hade inte tv och barnen fick inte spela dataspel.
*Som en sann likhetsfeminist kläddes mina söner i klänning och min dotter i murriga färger.
* Vägrade smink för att visa på hur viktigt det är att vara nöjd med sitt naturliga utseende.
* Vägrade handla på HM och propagerade för de små, lokala alternativen.
* Framhöll att kött är mord och uppfostrade mina barn i det vegetariska levnassättet o.s.v.
Så här blev det:
-Min äldsta son avskyr Gurun Schyman och Fem. alternativ efter att jag släpade med honom på ett föredrag kring manlig skuld. Han tyckte att tanten gillar ju inte pojkar.
-Min mellanson har sedan 9-års ålder drömt om att bli köttätare när han blir stor.
-Mina barn älskar; tv, tv-spel, dataspel, ja allt tekniskt.
-Min dotters modemässiga förebilder är Britney Spears och Romer i stora klänningar.
-Min dotter älskar att sminka sig hos kompisarna och hon har fått barbies.
Jag har lagt ned min diktatoriska kamp för länge sedan och nu har vi: tv, tv-spel,flerpacksstrumpor från HM (man blir inte lika förbannad när de tappas som för ett 198 kr ullditos) och barnen får äta kött hos kompisar om och när de vill.
Är inte en etiskt förtappad moder utan en flexibel sådan. Tack underbara barn för att ni lär mig om livet.

En familyliving söndag

Söndag=familjedag=mysigt.
Simträning tillsammans med Björn på Iksu spa.
Tredagars handling på Umeås främsta etnomataffär, Willys.
Kramkalas i Ikeasoffan (Ikeasoffa i sinnevärlden, men Eilersen dito i idévärlden).
Världen finaste och bästa Björn packar upp varor och är nyfiken på vad jag skriver.
Svante läser,förutsägbart nog, Aftonbladets sportsidor och förhalar den oundvikliga bajspromenaden med Texas.
Ingemar surar eftersom han inte hinner till Skycom för att raila med kompisarna Oskar och Axel.
Tova-Liisa tv-protesterar efter kramkalaset.
Texas är hungrig och bajsnödig.
Snart kommer Oumou och hälsar på, men först väntar äckeltvättröjning i källaren. Vi är en sån där osund familj som hamstrar tvätt årsvis. Gillar ull som "bara" hängs ut för att få den där fräscha känslan. Vår hustomte strejkar, eller han är nog skitlat, eller så kan det bero på att han senast fick tomtegröt julen 02.
Har ingen ensammåndagsångest eftersom barnen har höstlov hela veckan, HURRA! Helt underbart att få tid att umgås med de man älskar allra mest.
Annika Lindgren, som nu bor i Skellefteå, kom förbi och pratar i hallen, kul.
Svante har varit på bajspromenad med kardborrebrorsan Texas. 15-åringen satsar nu på världsrekord i satsumasätning.
Bakning inför husvagnshäng. Vi sätter; bulldeg, pizzadeg och Tova-Liisa och ingemar bakar dubbel sats av härlig kladdkaka, en för hemmamums och en för husvagnsmys.
Farfar Mats, faster Anna och Svante sticker iväg på Folkets bio.
Vår lilla gullplutt Oumou sätter igång med bullbak, vilket innebär: kladd och degätning.
Norin kommer och hälsar på och kort därefter kommer Tova-Liisas kompis, Mina. Oumou blir så klart jätteglad och stortjejerna tar med henne ut på promenad.
Oumou är sugen på utflykt och vi (jag och Oumou) tar en tur till kompis Anna.
Snart sticker farfar Mats och Tova-Liisa på farfar och Tutten helkväll med bio och mat.
Oumou blir mer och mer nakenfis, ett scenario som slutar med ankeborgbad i kökshon.
Familjelivet förutsätter: improvisation, anpassning, kompromisser och ett konstant kaostillstånd som lurar bakom hörnet.
Allt som jag gillar skarpt. Vad vore livet utan; nedkissade sängar, svinkoppor, tonårsstamp i trappan, rensat kylskåp när man är som hungrigast, intensiva diskussioner/argumentationer kring tider, pengar och städning, bråkande ungar och fotbollskraschade fönsterrutor? Säkert toppen, men inget för mig.

Ja-sägare

-Hur mår du?...eller får man inte fråga det?
- JA! Självklart får du det, jag mår bra, faktiskt bara bra!
Är som pavolvs (Ivan Pavlov. vetenskapsman inom den tidiga behaviorismen) hundar (betingning) när det kommer till slätstrukna och, av mig, förväntade svarsalternativ. Eller förresten när det kommer till tyckande av alla de slag som direkt/indirekt gäller mig själv. Mår som en prinsessa i förhållande till; människor som har cancer eller fatala sjukdomar, människor som utsatts för våld, människor vars basbehov (A. Maslow)är otillfredställda av diverse olika anledningar såsom; krig,imperialism, fattigdom o.s.v. samt i jämförelse med många många andra som lider av fysiska eller psykiska begränsningar av sådan art att livets görandet ständigt blir till en kamp. Tänker man på allt detta lidande så blir existensen ett enda stort grubbleri över teodicéproblematiken (att förklara Guds existens när det finns ondska och lidande). Vad är då lidande och vem har rätt till lidandet?
Får en överviktig rökare skylla sig själv när han/hon diagnosticeras med lungcancer eftersom nio av tio som får denna diagnos är/har varit rökare? Får en människa som inte kan sätta gränser skylla sig själv när livet pockar på för mycket och systemet lägger ned? Får kvinnor skylla sig själva när de får lägre löner eftersom de, generellt, är "sämre" på att framhålla sin egen brillians?Får klassens busunge skylla sig själv den gången hon/han får skulden, men faktiskt inte gjort någonting? Har vi i västvärlden rätt att tala om arbetslöshetens lidanden och finanskrisens offer när stora delar av världen inte har mat för dagen?
Har alltid "ältat" den inbördes relationen mellan lidande och LIDANDE, där min; oro, ångest, trötthet och nedstämdhet alltid faller under just lidande skrivet med gemener. Konklusion=du har ingen rätt att gnälla!

Insikten om detta är som en käftsmäll en överdjävlig regnig dag, men ingjuter en strimma av förståelse för varför jag är så i.i.hel. betingad att alltid säga: JA, Toppen, Jättebra! Vägrar (eller låt säga att jag arbetar på det)betingat användade av dessa positiva förstärkningsord. Jag mår lagomdåligt. Jag mår lagomdåligt. Jag mår lagomdåligt, vilket inte är synonymt med det norrländska talesättet "jämna plågor". Mår lagombra när det kommer till familjelivet, men sliter hund (använder ofta ordet hund)när det kommer till självarbete/själsarbete ( helt opassande slogan, men nazisternas "arbeit macht frei" passar som handen i handsken). Arbetar liksom på rotgräsnivå (fan det heter gräsrotsnivå) och uppdraget för veckan är att våga smaka på ordet nej, eller snarare funderapå konsekvenserna av ett betingat ja. En bieffekt blir lätt att man kan uppfattas som: ignorant, döv, disträ, påtänd eller solklart ointresserad. Nästan ett moment 22; övar på nej, men när en rädsla för att inte vara tillags. KBT, samtalsterapi, mindfullness och kontemplativt varande i all ära, men hilfe vad skönt det hade varit om födslovärkarna av "nu måste jag arbeta med det här för att bli/uppleva mig själv som en harmonisk människa" skulle klinga av en stund, liksom att ctg-kurvan skulle visa på återhämtning. Blir helt matt av äckelsnygga Malin Berghagen som klämkäckt berättar om hur hon fann lugnet i yogan. Har inte råd att slänga ut 5000 bagis på Masegårdens hälosbringande retreater. Är faktiskt skitless på att tänka på: situation, känslor, handling och konsekvenser, allt enligt ett fint KBT analysschema. Är det inte helt ok att: impulsivt svara ja, söka bekräftelse från andra, dra likhetstecken mellan det man gör och det man är? Jo, kanske för världen, men faktiskt inte för mig. Måste sluta blogga för att öva på att säga nej (borde ha börjat öva, som alla andra, vid 3-års ålder?).
- Kom så får du en kram älskling!
- Nej, det gör jag inte.

Vart är vi på väg?!

Känner mig ledsen, arg och upprörd över Jimmie Åksessons debattartikel som , i mina ögon, visar partiets tydliga hets mot folkgrupp (denna gång hotet om den ökande islamiseringen?!). Är rädd att SD nu tillåts tillträde till det offentliga rummet och med tiden blir "rumsrena". Hur skall framtiden se ut för mina barn och andras, vilka värderingar för vi vidare?! Debatten går het här hemma rörande konsekvenserna av Aftonbladets debattartikel skriven av Jimmie åkesson.
Önskar synpunkter från andra. Vad tycker du?

Flow och än en gång flum

Flow: ett psykiskt tillstånd då personen upplever att förmågor och utmaningar harmonierar med varandra, medvetenheten intensifieras och en känsla av tillfredställelse växer inombords (Mihály Csikszentmihályi). Ett tillstånd vars avstånd till min egna verklighet framstått som, minst sagt, distanserat. Snarare har en känsla av Davids kamp mot Goliat (undantaget att David kastade stenen) infunnit sig som en (kär) livskamrat. Berget av utmaningar har växt och till slut tornat upp som en koloss på cementfötter (omskrivning utan syftning till totalitära eller kommunistiska system) framför mig som ett oöverstigligt hot, alltid redo att förgöra. Känslan av tvångsmässig underkastelse i förhållande till livets måsten, att inte vara kapten på sin egen båt är en skrämmande känsla som jag förväxlade med den egna arketypen för den vuxna människan. Jag menar, man frågar ju inte någon annan (företrädesvis äldre person)- Ska man verkligen känna sig så här fjättrad till livets (kapitalisemen) hjul? - Är det verkligen meningen att färgernas lyster succesivt skall dämpas med åren? Nähä, Jaha! Det frågade i.a.f. inte jag, förresten hade jag nog ingen att fråga,eller den möjligheten fanns liksom inte i mitt huvud. Mina murar rämnade och jag har varit, är i viss mån livrädd, men jag har också återfunnit något som jag för länge sedan trodde var förlorat. Detta något sprider sig sakta men säkert i hela min organism och när jag simmade idag upplevde (tror jag) ett tillstånd av just flow. En härlig känsla av uppsakttning och vördnad för livet, mitt liv, och allt det fina som jag har och erbjuds. Upplevelsen gav en mjuk efterklang och slog an en ton för hela dagen, trots magsjuk man och sjuk son i sängen. Det är inte lätt att lämna livets autobahn, men den lilla grusvägen vid havet är så mycket finare.

Några kvällsbilder

En helt vanlig kväll hos oss med; trattiswok, varm smörgås, tv-tittande och nätsurfande. Har också njutit av den fina akvarellbilden som Bodil målat till mig.

Suga musten ur hösten

I november månad sveper nordanvinden in. Trädens gula slantar dansar i svepande rörelser mot den hårda jorden och världsaltet andas in. Sommarens lätthet och värme är nu ett kärt minne, en hågkomst om jordisk kraft och liv. När barnen var små gestaltades årstidernas skiftningar medvetet även inomhus i form av ett årstidsbord. Tova-Liisa, minstingen, fyller snart nio år och familjens årstidsbord lyser numer med sin frånvaro. Istället kan man skönja naturens förlopp i vår hall. Senhöst/vinter = min fina 1800-tals hatthylla (födelsedagspresent från Björn) är överbelamrad med tjocka jackor, tröjor, väskor och mössor. Tyvärr så följer skofronten inte samma årstidsanpassning för hela familjen. Svante och Ingemar klampar runt i nedtrampade (de knyter inte upp skorna, vilket gör mig *!?**!!! arg) skateskor, oavsett rådande meteorologiska förhållanden. Alltså innebär senhöst/vinter (golvnivå); blöta nedtrampade skateskor, kängor, slalompjäxor och snowboardskor i en enda röra direkt man kommer in innanför dörren (vi har inget skoställ eftersom alla "glömde bort" att använda det, vilket enbart föranledde irritationsutbrott från min sida). Eftersom jag numer har anammat livsåskådningen positivt tänkande så ser jag(försöker i.a.f. väldigt mycket att se) hallkaoset som en metafor för den nalkande vintern. Jag kände dock idag en oemotståndlig längtan att förlänga hösten, liksom suga ut det sista ur livets mogna högtid. Iförd tjockjacka, täckisar, ullstrumpor och sockar (såg fyrkantig ut, inte så svårt till mina 160 cm)begav jag mig ut i skogen för att leta frusna trattkantareller. Är dock världens räddaste människa; eller jag har ju inga vetenskapliga belägg, men ändå, och en solotur till svampskogen har flera element som kan fungera orosinitierande; t.ex: jägare som tror att jag är en älg, en stor älg som helt appropå stövlar fram, björnar som lufsar omkring och kanske/möjligtvis en liten Hagamannen look a like som har ledigt från jobbet och leker hittaofferleken. Usch och fy vad det finns mycket att vara rädd för, man måste därför vara förutseende, vilket i det här fallet innebär; prata högt med sig själv (skrämmer björnar och annat löst "folk/djur"), likt Hans och Greta kasta smulor efter sig så att man inte går vilse, men också se till att ta med en krullig hund som skäller på allt som rör sig. Jag har alltså haft monolog med mig själv i två timmar, letat små frusna svampar och skrattat åt den krulliga kardborrepudeln som samlade på sig allt fler kvister i pälsen. En riktigt härlig höstdag som gav en liten men naggande god skörd. Till middag blir det wok med trattkantareller till.