Dramatik

Eftermiddag av; huvudvärk, pesto-pastasallad, Tova-Liisa i tårar för allting, teater på
t-magasinet för Svante och kompishäng hos David för Ingemar. De egna tankekrafterna har under em-kväll dränerats till sista droppen. Hela mitt liv känns just nu som en djäv. ad.hoc- lösning. Jag har "brutit ryggen" , men hänvisas till akuten i evigheters evighet , för att avslutningsvis upptäcka att jag aldrig kommer därifrån. Sjukskrivning är verkligen skit, det "värsta" (egocentriskt sett) som kan hända en människa. Sjukskrivning är: ensamhet, ångest, isolering, utlämnande åt inre och yttre demoner, frågor som förblir obesvarade, frågor som ekar ut i tomma intet för att retoriskt återvända; ett drömmarnas och längtans isolation, den eteriska skärselden. Ja, jag är språkligt dramatisk, bombastisk och kanske djäv. jobbig, men orden måste ut för att kakafonin i det inre skall dämpas. När själen blöder smärtar kroppen, en smärta som livet inte når.
Ursäkta den emotionella dramatiken.

Livsfilosoferande

Tröstefrukost bestående av Saltå dinkemusli ( de tyska prickarna skiter jag i), ekofil och ekoblåbär (ides inte plocka egna, så slö är jag ). Är lite under isen, eller snarare glidande. Känner mig som en emotionell jonglör med lite för många bollar. Igår kom den antroposofiska domen, långlångilånglång sjukskrivning!!!! Hade doktorsmöte, hos "min" antroposofiskt skolade läkare. Till skillnad från sina landstingskamrater infann sig en närvaro som bara är möjlig när tidsramen på 10 min sprängs, och vilken explosion sen. Inalles två timmar av äkta närvaro, känns som en oväntad gåva. Möten och samtal kring livets svåra trivialiteter och aktualiteter rör liksom om i den inre grytan, därav epitetetet emotionell jonglör med för många bollar. Är också lite orolig över den gedigra mängd medikamenter som jag rekommenderas intaga. Intressant när livet ställer medicin framför en person som undvikit skolmedicinens smärtdämpare (paracetanol och antibiotika)likväl som naturläkelmedlens elixir och förlitat sig på kroppsliga krafter (såg för mycket på äventyret kroppen när jag var liten). Moroten är aldrig ett så bra stimuli för handling som piskan. Numer sväljs grön-gula som vita piller med ett glas H2o lätt som en..., nåja med hjälp av KBT-light. Önskar dock att jag bodde närmare Järna och Vidarkliniken; en syn på livet, smärta, lidande och tillfrisknande som passar in i mitt livspussel. Något som slagit mig som en klubba i knoppen är den direkta upplevelsen av livserfarenhetens kärna. Mitt imperfekta (tempus) livsbagage har utgjorts, till stor del, av en naiv/ung förförståelse av begreppet erfarenhet. Något som tillägnas genom intellektuell skolning; abstrakt och egocentriskt, alltid med en möjligheten till kvick fix genom teoribildningar, meningslöst förlustande och adrenalinkickar av alla de slag. Doktor A (förkortning för doktor antroposofi) delgav mig viktiga sanningar i detta avseende, ett nytt sätt att förhålla sig till livet och de svåra i livet. En helomvändning från min tidigare luststyrda livsåskådning. Ett liv där alla MÅSTE vara: glada, lyckliga, goda vänner, friska, sanna, empatiska och framför allt fria från smärta. Hur tacklar man det faktum att livet, de facto, är fyllt av emotionella bollar av alla de slag: fluffiga, kalla, vara, taggiga, hårda och mjuka? Önskar att jag hade någon äldre människa som livsmentor, typ supernanny fast supergamling?!

Happy, happy

Efter lång omvärldsaskes har jag åter kontakt med de levande, härligt! I går kväll kom delar av familjen Kjellberg på besök. Många skratt och relationsskämt, de är så fina. Till min stora glädje följde F med och det var så underbart att se henne, längtar så efter mina yngre kollegor som nu håller på att växa ikapp mig, längdmässigt alltså (hi hi). Från föräldrar och barn fick jag en underbar orkidé, tre stänglig!!!!! Blev så himla glad, men så klart blev jag alldeles jättebamsegladast för barnens fina brev och autografbild. Formuleringarna är så där härligt barniga (var orolig att de skulle vara tonårsaktiga innan jag kommer tillbaka) och bilderna så mycket de personligheter de är. Idag fikade jag och Karin, mamma till A, och jag fick två superfina ljusstakar och mumsig choklad. Vi hade det jättetrevligt och jag blev riktigt uppåt av besöket. Fotade mina fina presenter, dock inte breven som är så att säga personliga.

Spretighet

Det är en blåsig höst vi har. Björn åkte lite extra tidigt till arbetet idag för att hinna plocka vackra lönnlöv till veckans lönnkronepysslande. Svante, Ingemar och Tova-Liisa låg och drog sig i sina sängar en liten extrastund på morgonen. Lite märkligt att alla barnen blivit så stora att de "sköter sig själv" på morgonkvisten. Imorgon, tisdag, har jag tid hos skolläkaren, skönt att förhoppningsvis träffa en läkare som ser till helheten och väljer den djupgående och långsiktiga vägen. Har tänkt på att min blogg är så himla spretig; innehållsmässigt, språkligt, känslomässigt och stämningsmässigt, men det är ju min blogg och jag är spretig just nu så det får vara så. Allt känns väldigt osäkert, skört och främmande (vet inte än om det är i positiv bemärkelse). Ena dagen är det manisk snurr och nästa dag lågvatten för att, som idag, bli till någon form av kontemplativt varande. Något som känns märkligt är att min tro(övertro) på den svenska modellen med Per Albin-Hanssontänkandet har fått sig en törn. Vi matas från födsel till död med arbetsparollen 100%/gör rätt för dig och du blir belönad på jorden och i himlen, men verkligheten ser något annorlunda ut. Arbeta tills din kropp och själ resignerar, sedan blir du sjukskriven (om du har tur och träffar en empatisk läkare), får piller för bota genom glömska, bedöms därefter av en läkare på försäkringskassan som inte har ansikte eller ord på vem du är och i vad du står i. Högeffektivt och vinstmaximerande, eller hur?!
Oh du sköna tanke. Tänk om skolmedicinen såg till hela människan; kropp, livskrafter, själ och ande, dåtid, nutid och framtid. Tänk om det största goda för samhället och den enskilda individen gick hand i hand.Tänk om man levde i ett samhälle där lyssnandet (i människan, mellan människor, i förhållande till naturen och rytmerna) var det viktiga och nyttoprincipen baserades på livskvalité och inte status. I ett sådant samhälle kanske vi slipper; svält, exploatering av människor, djur och miljö, sönderstressade barn och ungdomar, föräldrar som förlitar sig på supernannys för att klara sitt uppdrag, nationella prov, betyg, bedömningar, dålig självkänsla, ensamhet, egoism.... listan kan göras lång. Nu blev det spretigt igen, men det skiter jag i.

AAUUURRRGHUUUH! (förkortningssvär mycket)

Är så i.i.h. ARG. Någon eller några har lånat utan att fråga och säkerligen med noll tanke på returnerande = STULIT Svante och Ingemars skateboards från vår bro!!! Hur f.n. har föräldrar uppfostrat barn som gör sånt?! Svante hade dessutom rätt nyligt fått ny bräda till sina gamla truckar och hjul, vilket för en waldorffamilj gräver hål i plånboken. Nu sitter Svante, Ingemar, Björn och Anton i vardagsrummet och är knäckta över stölden. Hoppas tjuvarna bryter benen.

Toalettövergrepp

Erfarenheterna denna lördag har varit minst sagt Twin Peaksiga. Efter gårdags kvällens uppevakartillstånd (ungdomar i massor hemmavid samt vår nybakade 13-åring ute på lokal) sov jag och Björn lite väl länge denna lördagsmorgon. Efter en bitvis stressig sväng till Kassjö med de blivande konfirmaderna Ingemar och Vibjörn styrde vi (undertecknad, Björn och Tova-Liisa) kosan mot Ersboda och etnoaffären Willys. Akut toalettbesök stod överst på önskelistan. Björn hämtade ut toalettnyckel modell större och släppte in sin annars allmäntoalettfobifru med korsade ben. Uhhhu, nice! Toalettpoesiläsning och blåmärkescheck. 5 minuter senare. Handtvätt och spegelkoll. BANK; BANK! - Nu får du för FAN komma ut, du kan ju för f.n. inte sitta där hela dagen! BANK, BANK! Jag öppnade dörren, så klart lite "små" stressad. Den situation som möter mig är, med milda ord, märklig. Björn står utanför med den jättebamsiga nyckeln i handen. Mot honom stövlar en lång man i 45-års ålderna. Mannen bröstar uppsig likt en tupp och talar högt och överartikulerat. - Är DU någon djävla vakt eller?! Min annars så lugna och trevliga make stirrar tillbaka och svarar - Kan di för f.n. inte läsa? - Är du analfabet, eller? Till denna ytterst obehagliga och surrelalistiska situation läggs nu en till krydda. Där står en förälder till ett barn som gått i min klass. Nu blir hon skitsur på arga toalettgubben. - Så där säger man helt enkelt inte! Den nu skitarga illitterata toalettgubben med polsk bajsnödig fru blänger ilsket på ex. mamman i min klass. Huvudet snurrar på mig och mina tankar löper amok. Hjälp! Alla runtomkring stirrar, vilket är helt naturligt, men skitjobbigt. Efter ytterligare en arg blick från ex. mamman i min klass och en till syrlig kommentar från Björn skäms den toanödiga polska mamman så mycket att hon ber den arga illitterata toagubben att gå. Han går, men ställer sig en bit bort och fortsätter blänga på MIG???!!! Mitt brott? Bajsat i cirka 5 minuter. Ex. mamman i min klass tröstar mig med att det finns riktiga idioter i världen, men jag är helt matt och vill inte handla. Björn peppar och säger att det kan vara uppiggande att träffa idioter, vilket jag INTE håller med om. En ny fobi att lägga till min förvrängningslista, bajsa aldrig på offentliga toaletter eftersom man kan råka stöta på arga, illitterata toalettfascister.

Djurliv

Under mitt hittillsvarande liv har såväl fyrfota som simmande och krälande vänner slagit mig/oss följe en bit på vägen. Drömmar om ett tillstånd som inte är, men önskas vara är något djupt mänskligt. En viktigt pusselbit i vår evolution. Liksom mänskligheten som helhet har följt en utvecklingslinje, så har också den enskilda, från födelse till död. När jag träffade min fina Björn var han blott 17 år och punkaranarkist, rökte pipa och skrev taffliga pubertala pojkromantiska dikter, klara rip offs av mer kända diton. En del väver sina framtidsdrömmar av hopp om outsinliga monetära medel, andra söker offentlighetens ljus och vissa vill följa i samma hjulspår som den tidigare generationen. Det finns också en och annan som är lite eljest, liksom alternativ även i det förfödsliga (ja, där vi väver vårt liv). Hit hör Björn. Redan som liten pojke i manschauvinismens mecka Kiruna dansade han balett och lekte med det täckta könet. När andra drömde om hockeyspel i elitserien och snussnack i gruvan under en solkad bild av Pamela Anderssons yppiga barm (kalla mig socialrelist, inte fördomsfull) så besökte BJ (Björn) stans enda djuraffär för kontemplativt drömmande. I timmar tittade han på de olika cikliderna, smackade förnöjsamt när råttgänget matades och drömde om ett liv utan en allergisk morsa. Visionen om ett liv med djur. Björn gick så långt i sina funderingar att han till och med talade om för sin far att han definitivt ville att Mats skulle träffa en allergifri kvinna, ifall det någonsin blev aktuellt med skilsmässa. Men som i många andra historier blir det inte alltid som man tänkt sig, men nästan fast annorlunda. Den snowboardåkande ynglingen träffade den tillika snowboardåkande och pälsdjursallergiska Linda. Det blev barn, trång lägenhet med en gigantisk spegelvägg i vardagsrummet och så en i.i.hel. massa djur. Till sin stora lycka träffade han den enda pälsdjursallergikern med vätskande eksem som tyckte att det var rätt ok att klia som satan. Under åren som följde flyttade en strid ström av skitande, kuddätande och äckelluktande vänner in. Illern Herman gned sitt illaluktande piss på vår gröna myranköpta soffa och bet dessutom alla han kom åt. Våra tigerpytons; orm Linda och orm Björn krävde råttmatning och ständiga nattpatruller eftersom de rymde ur vårt hemmasnickrade terrarium. Malamutetjejen Rani och Alaskan huskien Kira; slogs, sket inne och åt upp diverse föremål i en salig röra. Guldfisken Herman 2 simmade lugnt i sin skål, men avslutade sina dagar med hjärnblödning och snedsim. Trots hår, smuts, dålig andedräkt, pinsama bajsningar på kyrkogården, skämsjuckande på hundkompisar och annat djurrelaterat så är vi och kommer alltid att vara en djurfamilj. Efter flera olika djukonstellationer så har vi numer funnit den perfekta familjekonstellationen; vår älskade pudelpojke Texas, dvärghamstrarna Ali G och Messi samt 7 fiskar (koi och guld) som bor i dammen på sommaren och i akvarium under vinterhalvåret. Texas har dessutom en krullikrullpäls och släpper inte ett endaste hår. Barn och djur förgyller livet och i den bästa av världar bor jag en dag på fjället med min Björn, våra 5-6 barn, den åldrande pudelhunden Texas och kanske en fjällko eller två, några getter och en hel drös grönlandshundar.