Påsklov

Våffellunch i Viterskalstugan, Pelle vill höra om kaninerna om och om igen.

Vi firar påsk och våren i Klippen. Alla söner är med och Tovaliisa kommer på torsdag, underbart att alla barnen då är samlade i vårt lilla paradis på jorden. Blå himmel och böljande vita berg, en lisa för själen. Blidväder och kylslagna dagar har gjort föret i pisterna sisådär. Trivs inte så bra med trängsel och liftköer så offpiståkning har det blivit. Gunnar och Svante som gärna håller till i snowparken skotrar in själva.
Idag blev det våfflor i Viterskalet och sen splitboard upp på N Syter. Vi turades om att svettas och slita uppåt med Pelle på ryggen.  Magiskt vackert, men fjällvädret är nyckfullt och väl uppe blev himlen grå och vinden tog ordentlig fart. Det vackra vita var vid närmare betraktande hårt som sten. Kroppen fick i alla fall arbeta och Tottekakan kunde inte ha avnjutits med vackrare utsikt. Frusna och röda, men glada att vara hemma. Nu blir det ännu mera våfflor.

Det jävla gnället

Utställning om kärnkraftens konsekvenser, sen blev Pelle sjuk, sen blev jag sjuk. Orkade inte gå med småbarnen till dagis på morgonen, står mitt kast och ordnar pannkakor med yrsel och oro. Svårt att vara sjuk när man är förälder, går inte, får inte. Kände på mig att Pelles smitta skulle fästa på mig. Vardagen har skrapat mig hudlös, känns så. Kevlarskölden; snabb, effektiv, formell, beslutsam, målpragmatisk. Var är jag i det. Punkt inte frågetecken.
 Passande att vara sjuk, passande stilla veckan. Snart påsk. Försöker tänka på barnen, Björn och bergen. Mina tre B:n. Tränger undan stressen över 2000 sidor skolledarskap och ledarskapsplan, men trängselns molekyler sipprar ut. Gör sig gällande.
Det här jävla gnället fick i alla fall komma ut.

Vår

Våren.
Texas päls och tassar fullt av smuts och grus, knastrigt och jobbigt.
Mårbackapelargonen  trivs.
Jag trivs med ljuset och solen.
Börjat cykla igen, vilket gör Axlagårdens närhet påtaglig.
Skärtorsdag närmar sig med darrande själv.
Två år sen mamma ringde. Hennes läkare ringde.
Sen en sommar. Två år sen pappa fick så som han önskade.
Går inte längre på graven, eller pappas skåp för den delen. Det tar emot överallt eftersom evigheten är väldigt lång.
En kollega och vän frågade om jag pratat med någon, antar att undertexten var professionell. Vem pratar man med om sånt när världen runt omkring snurrar vidare.
Den där systern. Den osynliga.
Hon man delar minnen med.
Hon som alltid lyssnar och förstår.
Ler hela dagarna.
Ler mig ur lågheten och melankolin.
Våren smakar grus och smuts, men Mårbackapelargonen är fin.

Helgen

Rejält trött i fredags. Gunnar, Pelle och Ingemar sov över hos Svante. Fortsatte jobba in på småtimmarna i tyst hus.
Björn vaknade, som vanligt, tidigt...med eller utan små barn.
Aningens irriterande.
Packade te och annat för en tur i närheten. Bara Björn och jag.
Knarrade skog, solgläntor och ett sjujävla fäste på splitboarden. Te på toppen och rätt pissig åkning ner bland fallna trädstammar och stenar.
Sen födelsedagspartaj hos Mats och Elisabeth.
Mat från Le Garage, tårtor och en massa barn som växer så det knakar. Gunnar försvann i lek med kusinen Becaye och Pelle lekte, som vanligt, efter egen näsa.

Ingemar och Gunnar sov över en till natt hos Svante och Pelle somnade i bilen på väg hem.
Lite jobb och en sovande Björn framför tv:n.

Idag helgas inte vilodagen.

Sportlov

Ledighet tillsammans bland vildheten och friheten.
Det begränsade tillsammansskapet med Björn och barnen. Det jag trivs i.
Trängseln i rummen och irritationen som kommer därav.
Kvällsmyset, kroppens trötthet och själens lugn.
Magiskt att alla barnen fortfarande följer med.

Min mammas dag

Ingemar, Tovaliisa och Svante skojar med mamma på Sunderby sjukhus april 2015

8 mars, internationella (och socialistiska) kvinnodagen.
Tänker på min mamma idag, varje dag fast ännu mer i dag.

Min mamma som jag växt upp med; varit så arg på, bråkat med, äventyrat med, skrattat med och delat hela min barndom med.

Min mamma som fick cancer. Min mamma som inte längre finns på jorden.
Min mamma som jag saknar oändligt.

Jag hann säga till henne, inte allt det där man vill hinna, men lite.
Jag hann säga att hon levt ett fantastiskt liv, starkt, självständigt och modigt.

Utan medfödda privilegier och med ett rött hjärta som klappade för alla.
Från polska flyktingar som kollade på tv tillsammans med mitt tonåriga jag, till gömda kvinnor på jouren, ensamma pensionärer och barn som längtade efter en sagotant.

En livstid av mod att våga upptäcka nya horisonter.

Till dig mamma, en socialistisk kvinnodag.

Svante

I morgon fyller Svante 23 år!
23 av mina 43 år har han funnits med mig. Hela vuxenheten.
I våra fysiska rum bor han inte längre, men inte heller längre bort än en kort biltur.
Småbarnen kunde inte ha fått en bättre storebror.
Han planerar spelkvällar, badturer och Leos lek.
Han kan snurra många varv på snowboard och lär Gunnar allt han kan.
Engagerad,känslomänniska. Talangfull, intensiv och den mest tänkande och tyckande människa jag känner.

Borde säga oftare hur stolt jag är.
I morgon fyller han år.