Det sprakar och doftar. Meteorologisk lycka, senhöstprakt och höstspel. Vi fyller nylonstrumpor med lökskal och löv. Barnens nyfikenhet och stämningen bland oss fyller mig med livsglädje hela dagen. Det känns fint att visa barnen himlajorden.
Löprunda och sen linsbiffar med starka och syrliga såser. Tur att jag gift mig med en autodidakt matkreatör. Fahlens matresa tillsammans med Svante. Japan. Annorlunda, spännande och helt underbart. Vi pratar om underligheten, vidunderligheten, i att Svante snart är där. Där i Japan på riktigt. Konstaterar att vi snart är fem runt matbordet; två barn i den stora världen och tre barn hemmavid. Känsla av mening och saknad. Saknad efter den fysiska och emotionella närheten, men också en saknad efter den tid som flytt.
Tycker inte alls om att bli äldre. Försöker förhålla mig, men det blir liksom inte annat än avogt och tvekande. Födelsedagarna möts numer med betänksam lågmäldhet. Gruvsamt att växa in i livets medelålder. Tankarna snubblar in på det ödesmättade och slutgiltiga, speciellt när bebiskläder i fina kartonger stuvas undan på obestämd tid.
Märkligt att tänka så i ett liv av småbarn och tonåringar.
Ett liv av dagisbarn, fritidsbarn och skolbarn.
Ett liv med barn.
Söndag med små doser verbial ångest. Blyertslistor som väntar på att bockas av.Är helt slut mest hela tiden, fördold "letargi", och dessutom rätt vresig och viljelös. Grundproblematiken är absolut och evig. Paniken och den stora saknaden har övergått i emotionell berg och dalbana. Blyertslistor med den efterlevandes åtaganden, omedelbar prokrastinering.
Ilskan och orostankarna balanseras av vardagligheter; morgonbröd, kojleken där allt (verkligen allt) läggs i en stor hög och små lampprojekt. Tingens världslighet, långt borta från det senaste årets skit.
