Vår övergår i försommarblomstring och jag vill sommarlättja; inuti och utanpå. Har nu varit föräldraledig länge, snart nio månader, och lever efter min och småbarnens rytm. Veckodagar och helgdagar har jag tappat grepp om, men blir påmind i mötet med förvärvsarbetande man och vänner. Jag och de små har under dessa månader utvecklat ett kärt beroendeförhållande, men kärlek vill också frihet så...
Att vara det stora alltet för någon är fint, men vi är flera som vill och kan vara detta allt. En pappa som längtar att få egentid tillsammans med barnen, syskon som blir förnärmade av att bara höra "mamma ska, vill ha mamma". En långhelg att skapa nya rutiner och låta hundra blommor blomma.
En långhelg med en mamma på "vift".
Sushi och Budapest hotell med bästa vännen. Ensamma mornar i sängen och en söndag med barndomskompisen; kulturbakelse, latte, skratt och prat. Konstigt-underbart när man känt varandra länge, från barndom in i vuxenheten. Det gemensamma som alltid finns där: hembygden, minnesbanken, barndomskulturen, människorna. Allt sånt som blir till skärvor i spegelbilden av den man är eller tror sig vara. Fint att prata om levande livets jämställdhet, köttindustrin, morsarv och annat som behövdes pratas. Läser en bok om personlig utveckling och viljan att leva ett liv utan energitjuvar. Boken är inte direkt något semantiskt crescendo, men ändå tankeväckande. Kan irritera mig på människor vars verbala grandiositet är en koloss på lerfötter, t.ex. genom att "knycka" idéer och förslag från andra utan att ge "källhänvisning". Stulna ord utan inre fantasikraft. Vet också att denna irritation är dum, onödigt och meningslös. Hur som helst så fick läsningen mig att likt professor Balthazar tänka och tänka, fundera och grubbla. Mitt tankesamsara bröts av söndagsumgänget. Björn och barnen har tagit bussen till Obbola så nu har jag tid att läsa sånt som gör mig glad och äta sånt som gör mig mätt.
