I väntan på Godot

I väntan på Godot.
Likt Vladimir och Estragon samtalar, argumenterar och diskuterar (dispyterar) vi, jag. Ändlösa dialoger, monologer om allt och inget. Jag får tiden att gå. Livets viktigheter ligger där, där under ytan. Ofta obemärkta, obetänkta, ogenomtänkta. Livet som en oändlig räcka av väntanssekunder, osäkra och otydliga. Jag söker desperat efter hållplatser, hållpunkter, något att längta till, något att formalisera det formlösa med. Semester. Träningspass. En ensam stund. Löningen. Vinet, vardagsrespiratorerna. Den ohämmade kommersialismen... drömmarna, drömmarna och drömmarna.
I trötthetens rus läste jag en artikel skriven av en man som just förlorat sin älskade till den djävulska kräftan. Starkt. Orden fastnade och det oförsonliga gjorde att jag nästan inte klarade av att läsa artikeln till sitt slut.
" Cancerbubblan", så beskrev han denna väntan. En väntan utan några hållpunkter, en väntan utan vetskap, ett existentiellt skrik. En artikel. En mans historia. En människa som skilts från den han älskade. Hur klarar man det? Hur klarar man en tillvaro där alla, verkligen alla, hållpunkter försvinner och den oändliga väntan tar över? I väntan på Godot.

KÖN (inte kön)

Har haft en köntänkardag vad fan är det tänker du? Jo en sån
dag är en dag när man lägger lite extra märke till alla upptrampade genusstigar som människor väljer (medvetet och omedvetet) att ta. Tjejen som är med killgänget och sedan glöms bort när grabbarna går iväg.Tjejen som alltid måste ta mer plats, vara mer bombastisk för att tillåtas in i den pojkiga samvaron. Killen som älskar att hänga med tjejerna, men som hela tiden möter en vuxenvärld som enbart ser hans utanförskap i pojkgemenskapen. Kvinnorna vars blickar enbart söker den manliga bekräftelsen. Duger jag? Appellerar jag till de rätta hormonerna? Tyck om mig!Se mig? Männen, äldre gardet, vars röst är likt lagen för somliga. När åläggs vi våra roller? Varför bär vi dessa ok?
Tycker verkligen alla 30+are att det är superskönt med läppklyvare (tajta jeans som liksom lägger blygdläpparna på vardera sida som ett korvbröd), svarta stövlar och svettslimtröja? Svettas vi sida vid sida på gymetför att ens våga nudda vid bikinitanken under de närmaste 7-8 månaderna?
Visst vill vi imponera, förstora oss själva, visa oss på styva linan, men vad är då inte mer imponerande än någon som kan saker och ting, gör saker och ting. Verkligen, verkligen lever.
Snälla killar och tjejer, töser och pågar bryt könsrollerna och andas. Det är ju för f.n. nog jobbigt med den andra skiten, att bara vara människa.

Babelparad

... och så kom babelparaden. Bil efter bil har sakta rullat förbi, några har till och med tagit sig friheten att parkera?! utanför vårt hus för att till fots studera ruinerna, makabert och sorgligt. Tragedi till beskådande. Vad är det som lockar? Varför fotar någon ruinerna av en människas liv? Varför dansar hyenorna på borden?
Visst, naturligtvis. En kraft att närma sig det förfärliga, kanske för att neutralisera den egna ångesten. En vilja att uttrycka allmänmänsklig empati, men skriv en djävla empatisk och medmänsklig insändare och skit i att parkera vid vårt hus för att sedan, likt turister, beskåda helgedomen.

Yta

Jag älskar det brutala. Det naket avskalade, det fullkomligt tokigt mänskliga. Jag fascineras av livsöden och sär-skildhet. En vilja att se människan bakom alla de masker som livet uppmanar en att bära. Är en sucker för biografier, personliga porträtt och levnadsberättelser. Ingmar Bergman, Virginia Woolf,Ellen Key, Courtney Love, Nina Persson,Håkan Hellström, Rudolf Steiner, Simone de Bevoir, August Strinberg... under en viss tidrymd har ansikten, berättelser och konstnärliga uttryck av en rad offentliga och micro-offentliga personer passerat revy. Känns ibland tråkigt att det är distansen som ger möjligheten till denna närhet. Vet mer om Ingmar Bergman än om de människor jag träffar varje dag. Kallprat, yt-prat, håll uppe stämningen prat, viktigt, men inte livsavgörande. En offentlig jargong, socialt överlevnadskitt, funkar likt arnika i alla situationer. Gör du en offentlig "nedkissning" så räddas du av din förmåga till ytlig konversation, naturligtvis utifrån den svenska mallen (inget som kan vara utelämnande och inget alltför skrytigt). Undrar lite om det har med ålder att göra, eller sociala sammanhang. Det excentriskt galet öppna, det karaktärsfulla verkar liksom filas ned med åren. Vis av livets missar, stänger svensken dörren för den emotionella scenen. Lagom. Lagom rolig. Lagom händig. Lagom kritisk. Lagom glad. Lagom arg. Neutral likt Sverige under andra världskriget. "En igelkotte med taggarna åt alla håll". Kanske är det bara i distansen som det intressanta i varje människa vågar träda fram.

Några svarta reflektioner

Åt en biodynamisk chokladkaka till lunch. Lika gott som Marabou, fast dyrare.
Fick idag svart på vitt att jag inte är den svenska mannens drömtjej, d.v.s. varken blond eller bra i sängen.
Blir lite betryckt när jag har pulat in kjolen i täckbyxorna och de inte går att stänga, TROTS att jag bara ätit en biodynamisk chokladkaka.
Inser att jag är skyldig en kollega samma summa som är Lindas "ha kul" budget.
Nu är hålet i visdomstanden så stort att en hel chokladbit rymms däri.
Har nu insett att finnar (inte i etnologsik mening)fullkomligt skiter i Clearasil.
Har även insett att hålet i tolettdörren, på jobbet, gör att ljudet transporteras ut i lokalen. Kul!

MUSIK

Ung och sorglös, gammal och vis...??? eller kanske snarare ung och hoppfull och lite äldre och mer eller mindre pragmatiskt betyngd. Det är det här med pep och motivation som ibland ställer till det. Låter lite klyschigt, men förhoppning (alltså en stark önskan om att något skall ske) är människans bästa vän, eller i.a.f. min bästa vän. Lyssnar för tillfället mycket på musik. Musik som meditation, musik som inspiration och musik som omvärldsavskärmare. Musiken är så skön eftersom alla finns där, alla som faktiskt delar ens käsnlor, tankar och vedermödor. Henrik Berggren, Christian Kjellvander, Courtney Love, Billy Corgan, Martin Gore, Kurt Courbain, Olle Ljungström,Andrew Eldritch och många många fler. I I-poden hittar man gemenskapen, friheten och förhoppningen. I I-poden finns samförståndet.

Hämnd

Har höstfrossat i människans bräcklighet i biomörkret. Susanne Biers "Hämnden" är helt fantastisk, vilket jag naturligtvis visste att den skulle vara. Är såld på dansk film, i motsats till dansk protektionistisk och islamofobisk politik, alltsedan Triers första dogmafilm. Dansk film vågar där svensk film blundar och landar i all sin lagomhet. Etiska spörsmål blir gestaltade precis så svåra och flerbottnade som de är i verkliga livet. Fuck black an white, tell the truth and nothing... Den verkliga verkligheten kan inte blir mer cineastiskt verklig. En bitter ångestsmak i munnen och några aha-upplevelser senare så går man lycklig ut i den kalla natten. Det är ok att uppleva livets svårigheter som oöverstigliga och helt överdjävliga. Det är ok att förlora hoppet för en sekund. Det är ok att tvivla på människan. Det är faktiskt mänskligt att kräla i det astrala tills man spyr. För första gången njuter jag dessutom av Persbrandts skådespeleri, något som förvånar mig en smula. Trots äckliga fettpopcorn, trots idiottant som inte kunde stänga av mobilen, trots hostande biobesökare och trots domningar i vänster vad så var filmen väl värd sina 95 spänn.