Vardag

Från semesterlunk till arbetsspeed i rekordfart. Har inte riktigt hängt med i den mentala metamorfosen och känner en viss molande stress smyga sig på. Är dessutom okristligt trött (m.a.o. inte sådär lutherskt effektiv), vilket i.o.f. kan bero på gårdagens 50-årsskiva där vi inmundigade god mat och lagrad dryck samt njöt av trevligt umgänge med waldorfare och annat löst folk. Trots min påtagliga semesternostalgi hurrar den pragmatiskt fyrkantiga delen av min hjärna. Halvadagensovande och natthäng återgår nu för barnen till skolvardag och för familjeneheten till vardag, vilket känns skönt.

Vuxenliv

Söndag, sista dagen på sommarsemestern 2010! Det känns ok med en droppe helvetesdjävlaskit, vilket jag läste i Aftonbladet är helt normalt (allt i Aftonbladet är ju sant?!). Eftersom små bäbisar och större dreggelbarn lyser med sin frånvaro i mitt hem (T-L är faktiskt 9 år) så utforskar jag och Björn vårt nyförvärvade vuxenliv. Björn har knappt kunnat bärga sig och jag, ja jag har varit minst sagt orolig. Man vet ju liksom vad man har (typ glasstjat, evighetspromenader för att titta på diverse äckliga kryp, fasta mattider (nu ljuger jag lite) bestående av smaklös halvfabrikatssörja och väldigt korta sejourer med skön sommarlitteratur), men man vet ju liksom inte vad man får. I detta vuxeninitialförlopp har jag och Björn: cyklat utmed älven, druckit vin på klippor, ätit medhavd lunch i solen på Gammlia och studerat småbarnsföräldrar som kutar omkring för att roa sin avkomma. När alla småbarnsföräldrar; lastade in gråtande och snoriga ungar i bilarna, djävlades med trassliga bilbarnstolsbälten, så strosade jag och maken in på bildmuseét för att titta på vackra och ack så konstnärliga fotografier. Vi slumrade till på Alla har rätt utställningen (som jag absolut inte rekommenderar) och sedan promenerade vi till de väntande cyklarna (utan tillhörande tung cykelkärra).
När vi trötta cyklade hem så var det inte för att fort slänga ihop någon form av bukfylla till övervänta, gnälliga och understimulerade människor utan rösträtt, nej och nej. Vi tog helt enkelt en liten tupplur.

Allt som är lagom

Personlig, men inte pivat. Linna J (former Blecktjejen)använder dessa ord för att beskriva sin blogg. Personlig, men inte privat, omskrivning för att "bjuda på sig själv och visa mänsklighet" i motsats till tabloidkåt nakenhet (egen tolkning). Var går då gränsen mellan det personliga och det privata? Hur fan är man personlig, men absolut inte privat? Varför bloggar man? Ett utlämningsbehov? Synliggörande? Bloggandet är fantastiskt. Cyberspace tillåter den lilla människan ta en plats i det offentliga, det obskyra och annars bortvalda att bli tillgängligt, men var går gränsen? Det finns liksom en bromsande effekt i bloggandet, en tillbakahållande variabel i bloggandet, i.a.f. bloggandet som sker i eget namn. Börjar känna att det vore betydligt mer kreativt och fritt att kunna uttala sig utan koppling till den egna personen, eller kanske fegt? Hur som... Är helt enkelt ganska less på att skriva enligt den gyllene medelvägen. Skrivande som ofta saknar de tunga slagen som bultar inom det skrivande hjärtat, allt för att vara personlig men inte privat. Minimus inte maximus. Visst finns det vassa bloggar, men många med tydliga ironiska drag. En åsikt gömd/dold i svart skratt. Saknar det raka tyckandet, att ta ställning, att våga bekänna färg. Att lämna mellanmjölkens rike är svårt.

Färger

Mörkrets ankomst är oundvikligt. Himlens gråhet liksom slätar ut naturens grönhet, men snart gör höstens fyrverkeri inträde på arenan. Färg gör mig glad. Gärna i tokiga och oväntade kombinationer. Mönster och färg gifter sig väl i mitt tycke. Ladys bag från Taj Wood & Sheerer är precis det färggodis som en gråmulen augustimånad behöver. Fick ytterligare vatten på färgpaletten idag när jag och Lisa tittade in i skolans fin fina förskoleklasslokal. Så underbart gulligt. Kände bara att, här kan jag vara.

Retrospektiv

De meteorologiska krafterna lovar och infriar regn, regn och åter regn. En kulen dag med halsont och lätt feber kräver sina sommarminnen. Gör bokslut och tittar tillbaka på de ljuva månaderna, allt i en salig blandning.

Sensommar kärlek

Me like!
Färger, former och material gör livet vackrare, finare och framförallt skönare att leva. Fastnar med blicken vid väl komponerade stilleben. Känner på och njuter av former med oganisk livslust och pragmatisk användbarhet, men låter för det mesta tingen stå till lyst utan att köpa. Har lyckats med konststycket att förvandla det illa laserade köket till en vit dröm med små medel, men saknar värmen och konstrasterna i färgmöten. Har funnit min (med stora versaler) tapet. Den perfekta kombinationen av lekfullhet, enkelhet och tidlöshet. Är förälskad i Mimous tapet Nippon som jag hoppas skall klä mina köksväggar inom en inte alltför avlägsen framtid.

Kort och gott

Njuter av nuet,lever i nuet och skjuter hösten framför mig likt ett godståg. Motsträvigt och inte utan kamp, men den nalkande hösten känns på många sätt och vis välkommen. Den höga, klara luften, nystart/uppstart, skogsvandringar och möjlighet att med gott samvete kura skymning. Björn började arbeta idag, sista dagissucken (s.a.s.)eftersom lasyrfärger och barnaskratt byts ut mot hörsalar och egen förkovring. Den utmätta ledigheten fylls nu med diverse aktiviteter tillsammans med fina vänner och om några veckor arbetsstart.