Det finns uttalanden, handlingar och brist på handlingskraft som man kan ångra här i livet. Det krävs mod för att acceptera det man inte kan förändra, det ödesmättade, men jag har än inte funnit viljan som kan besegra ödet och finna ro i det skeende som till och från sker: inom, runt, bredvid och mot.
Det finns också saker man djupt och innerligt ångrar, men tyvärr inser vara av nöden tvunget. Hit hör min 6 månader långa sjukskrivning. I retrospektiv var och är det en något som jag innerligt önskar ha ogjort, säkerligen till skillnad från många som finner sitt sanna jag under en viss arbetsexil. Visst, möjligheten att älta sönder det som som varit och till viss del är, finns ju alltid. I likhet med många, kanske flertalet, som återvänder till arbete efter ofrivillig konvalescens är självförtroendet naggat i kanten. Oron för utomstående förstå sig påare är av naturliga skäl stor och rädslan för att någon ens andats att man inte är ämnad för sin uppgift får skräcken att krypa längs ryggraden. Kognitiva förvrängningar, säkert, men inte bortom allt tvivel efersom det liksom ligger i människans natur att dra slutsatser, även om de missar målet med flera kilometer. Extra tungt är det ju förstås när man själv upplever sig kompetent och en som verkligen har gett allt, då ökar ju benägenheten till känslighet, att sticka ut tentaklerna i tid och otid. Man kan också älta varför något sker eller vem som bär ansvaret. I mitt fall har det , tyvärr, ofta fallit tillbaka på mig själv. Mitt ansvar, mitt fel, mina brister, mitt val. Det enda jag klart kan konstatera efter den långa och högst ofrivilliga vilan är att jag, som ALLA andra, bär med mig vissa beteenden i min person som inte alltid gynnar mig, men att dessa inte står som någon solitär variabel gällande vissa händelser. Kontentan?! Inte glasklart, men jag är idag mer säker på mina styrkor och hoppas i framtiden ge mer plats för det egna egot. Min "svårighet" till gränssättning har mycket att göra med engagemanget och intresset. MEN, vem f.n vill ha en lärare som ror sin skuta med vänsterhanden? Alltså, janusansiktesdilemmat, att både ha kakan och äta upp den. Ja, jag är en person som engagerar mig, släpper in och släpper till, tycker om, bryr mig om och låter mig dras med i kreativiteten och det är faktiskt positivt.
