Julklappshandeln!

Morgonsolen (typ) väcker mig, stiger upp i öster.
Aftonsolens röda bloss sjunker ned i väster.

Pentatonisk sång som jag sjungit med barnen många många gånger.

Vi försov oss, men det blev ändock en riktigt fin morgon. Tova-Liisa var glad som en lärka när lucialinnet, röda bandet, glitter, tärnljus, pepprisar och lussebullar packades ned inför morgondagens luciande på Waldorfskolan. Det blir säkert det finaste av de fina luciatågen.

Själv har jag tränat, cyklat och simultantittat på tv. Idioti egentligen men rätt kul eftersom Herta Muller (ja, de tyska prickarna skiter jag fortfarande i)intervjuades.
Peter Englund (den bodenfödde ständige...)tillkännagivande av Muller som litt.pristagare tycker jag var vackert och välformulerat.
"med poesins förtätning och prosans saklighet tecknar hemlöshetens landskap".
Alltså, riktigt trevlig morgonträningssejour med lika delar svett och nobelfest. Mullers Atemschaukel önskas som julklapp till snällsträvande utmattningskvinnor!

Det här med julklappskapitalismen är tillika rörande och upprörande. Rörande att vi, trots förmågan att reflektera, går på marknadens propaganda och upprörande att vi faktiskt går med på vinstmaximerande i en tid av kapitalismens krackelerande.
HUI (handelns utredningsinstitut) beräknar att omsättningen kommer att landa på cirkus 62 milj kronor, d.v.s. per capita 6000 bagis som gemene svensk sätter sprätt på?!!!
Det är med andra ord dags för självrannsakansrevolution!
1. Tillverka egna julklappar. Roligare att ge och få.
2. Stöd barncancerfonden genom att ge bort det fina hopesmycket á 295 kr. Gå in på www.barncancerfonden.se
3. Köp Vi-skogens julkort.
4. Ge bort nödvändiga klappar, sånt som ändå skulle köpas.
Präktigt så det förslår va?
...men för f:n se dig omkring i världen så blir det präktiga det livsnödvändiga.

Älsklingar

Jag och mina älsklingar. Nu är Svante 15 år och 1.80 lång, Ingemar 13 och Tova-Liisa 9. Mina underbara bästa, bästa vänner (jag vet att en del tycker att man är förälder och inte vän, men jag vill vara både och).

Barn har varit en del av mitt liv, ja hela mitt vuxna liv. Den största gåvan kom för första gången en kall marsdag 1994 då Svante, Gorm , Ismael, Mattis såg dagens ljus. Förvånad, liten och hårig hade han fått lämna moderlivet lite för tidigt (v. 36). Vi, jag och Björne, visste med en gång att det här var och är alltets mening. Vi var (är inte längre vilket jag inte riktigt vill inse) unga föräldrar, stolta unga föräldrar, som tog med vår lilla pojke på: festivaler, konserter, sovandes i pulkan vid diverse snowboardhopp, på vandringar och tältningar. I 15 år har vi hängt ihop som ler och långhalm. Livet ville mer och 1996 kom lillebror Ingemar till oss. En lugn myskille som bara blev arg för en enda sak, barnvagnen. Vi bytte barnvagn mot bärsele och vår fina Flinga (alla barnen har smeknamn) njöt i fulla drag. Så många roliga, knasiga och underbara minnen jag har från småbarnsåren. Inte nog med två bjöjbarn som den tokiga familj vi är så skaffade vi så klart ett helt zoo av djurkompisar (iller, ormar,katt,råttor,kaniner,draghundar). Två bästiskillar och så 2000 en liten tjej, Tova-Liisa Anna Zion Sindi Malva Mifune Zachrisson (nästan som Pippi Långstrump, fast bättre). Tre barn, en Texashund, två minihamstrar, några fiskar och så vi vuxna. Även om man inte kan äga någon annan så är det här min familj och jag är deras för alltid. Det bästa jag vet är att "hänga" med familjen i skidbackarna, fika varm choklad och äta äggsmörgås med tonvis av majonäs på vid fjällets fot, bara njuta av familjelivet. Alla framtida drömresor och äventyr inkluderar min fina man och mina älsklingar och det vore helt underbart att förverkliga drömmen om det nordamerikanska pudret tillsammans med Björne, Svante, Ingemar och Tova-Liisa.

Börja jobba

Helt otippat har jag cyklat på spaet samtidigt som jag såg På spåret med Luuk (repris). Sanslöst skönt att åter ha förmåga att multistimulera (alltså tv samt träning, all at the same time). Måste betyda att jag liksom är på spåret/med i matchen/on line... igen!?
Nyduschad, men vänster öra luktar pus (var). Undrans vilken främmande organism som krypit in och fagocyterats av mina neutrofila granulocyter?!
Fast vid närmare eftertanke luktar det rätt ok, inte som en sommaräng men helt uthärdbart. Antar att det är samma som med egna fisar och andras fisar.
Barn och man är, i vanlig ordning, utlånade till Umeå Waldorfskola- och förskola. Jag å andra sidan har, faktiskt, funnit mig väl tillrätta i en rätt behaglig hemmarytm. Dagarna ser rätt lika ut, men roliga avbrott dyker upp då och då, t.ex. rundflyttning av fina saker hemma hos Anna och Johan (skitkul och bra träning). Känns både kul och lite märkligt att liksom återigen hoppa in i ekorrhjulet med allt vad det innebär.
Funderar lite på periodplanering för våren, men bara lite inget som tagit form i dagsläget. Längtade som fasiken till 5:an med det rika stoffet (en fröjd för en historiker) och min planerade skärgårdsresa som skulle kicka igång klassens femte skolår. Inget blir dock som man tänkt sig, men säkert bra eller kanske till och med bättre. Grekiska sånger, dramer, masker, allt jag så himla gärna ville göra. Kanske har de redan avverkat kulturepokerna, spelat ett spel och är fullmatade med kulturella impulser. Känns skrämmande, men befriande att försöka ta upp tråden och spinna vidare på det någon annan startat. En ny erfarenhet, en bra erfarenhet. Gamla möten, men nya erfarenheter står för dörren.

La solitudine dei numeri primi

Jag låter mig fascineras av den blott 27 årige fysikern och sedermera författaren Paolo Giordano. I en intervju berättar han om uppväxten, utanförskapet och ensamheten och den egna vägen till en förståelse för sin omvärld. Äventyret människan fortsätter att locka. Han har fått Italiens tyngsta (bildligt så klart) litteraturpris, Premio Strega och ser naturligtvis så där ung och rätt ut. Bitska kritiker på krigsstigen fick dock lägga ned vapnen och gänga sig till segertåget.
Har lusläst såväl svenska som utländska recenssioner av boken och väntar med spänning på att den skall dimpa ned i brevlådan. SvD:s Lina Kalmteg väljer ett så vackert citat ur romanen att jag måste tjuva lite.

”Mattia brukade tänka att han och Alice var som två ensamma och vilsna primtalstvillingar. Nära, men inte tillräckligt för att verkligen röra vid varandra.”

Jag tycker det är vackert, poetiskt och orden tar tag i mig och slår an något bekant och nära. Primtal = ett naturligt tal större än ett och endast delbart med sig själv och med ett.
En ensamhet. En längtan efter löftet om delbarhet, en väntan på något som aldrig kan bli. Den mänskliga och melankoliska realismen när den är som skörast. Vårt (människans) ständiga ok, vetskapen om jagets ensamhet och viljans kraft att tillhöra.

Tack Paolo för att du skriver om livets väsentligheter!

Söndag

Söndag.
Sovit läääääääääänge och känner mig betydligt piggare idag. Björn har läst Vargbröder med lilla Tutten och på eftermiddagen ska hela gänget till Obbola för att ha ett retroaktivt kalas. Känner mig krasslig och stannar hemma.
Ingemar är på väg till Sky com för att raila och jag och Björne ämnar ta en tripp till affären för att handla.

Hoppas på en lugn och ganska händelselös dag, dylika önskningar "brukar" infrias (i.a.f.).

Sur och tröttkärring

Har haft det fint i goda vänners lag, men är nu djävligt trött och sur (har inte direkt rätt till det).

Less så i.i.h. på att jag inte kan förhålla mig till att saker och ting typ aldrig går som jag vill när jag vill. Ännu mera less på att andra alltid verkar leva medströms. Har säkert kommit över bitterfittatugget tills i morgon.

Ett upprop för barndomen

Är du en helhetsmänniska eller fragmentarisk looser?
På fråga ett svarar jag alternativ b. Längtar ibland så i.i.h. tillbaka till barndomens holistiskutopiska drömtillstånd. Allt var enkelt. O:a hela natten dunkade ut ur bergsprängarna och jag dansade och sjöng framför spegeln utklädd till en av Herreyarna (Ricard som jag tyckte var snyggast) med hopprepet som mickattrap. När jag blev gammal (typ 20) så skulle jag blir författare i Paris (trodde säkert att det låg utanför Lule, skriver Lule inte Luleå eftersom det bara är finfolk som uttalar å:et). Min alternativa plan var att gifta mig med Hasse i Noice eller smygbögen i filmen G (en ung Nicklas Wahlgren). Allt låg liksom öppet, inom räckhåll. Fantasi, drömmar och verklighet flöt ihop och bildade en spännande och obestämbar framtid.Gå på mellanstadiedisco och kasta popcorn i korridorerna ända tills gubben blå (vår fetlagde rektor som dagligen bar en blå kavaj som spände över hans svällande bukfläsk) blev skitarg, det gav ett obeskrivbart pirr i kroppen och en känsla av frihet och darrande livslust. Idag hade säkerligen dylika busstreck lett till idel möten och samtal varpå en åtgärdsplan hade krystats fram av vuxenvärlden. Ungarna bombarderas med vuxentillverkade intryck som sedermera blir till ett beroende (inte är det barnen som tillverkar; barbie, tv-spel och soft air guns,det är vuxenvärlden som tillverkar, ställer till förfogande och förfasar sig när ungarna inte kan vara LAGOMA i sitt brukande/missbrukande). Barndomens egna påhittarkraft (palla äpplen, skjuta sparvar med slangbella, leka herreman på täppan, skida över grus för att kolla om det blir repor, lägga häftstift på frökens stol...) dräneras raskt med hjälp av vuxenmoralism i kombination med konsekvenser (absolut inte straff, vi är väl pedagogiska vuxna). 10-åringar pratar om koldioxidutsläpp, Palestinakonflikten, tsunamis och Hagamannen?! Kul värld att växa upp i. Undrans om denna tidiga vuxenrealism ingjuter en känsla av mod och livsvilja, hopp att kunna förändra? Skulle inte tro det. När den barnsliga utopin (bra plats) ersätts av en ofrånkomlig dystopi(neg. samhällsvision) handikappas barnens tanke- och viljekrafter. Känslan hänvisas till det fördolda, men ett tomrum av hunger uppstår inombords.
-MEN ORKA! En fras i tiden.
Att leva är att växa upp (jag vet), att lämna möjligheternas och visionärernas rike för en berg och dalbana i riktning mot pragmatism och byråkrati. MEN snälla låt det komma senare, så sent som det bara går. Kanske är det utifrån en bitterljuv avundsjuka, en vetskap om vad vi (vuxna) förlorat som gör att vi är så missunnsamma; att vi stjäl fantasin, att vi formar alldeles för tidigt, att livet inte får möjlighet att forma sig självt.
Vi blir alla tids nog fragmentariska loosers.