Multitasking och egoism

Multitaskar, ett nytt ord i den svenska ordfloran. Var tvungen att kolla töntens vituella ordbok (http://spektor.blogspot.com) och där fann jag verbet "att multitaska" (grundform) innebär en person som använder flera dataprogram och/eller fönster samtidigt. I vid bemärkelse (eller enligt egen tolkning) kan ordet utöver den sematiska innebörden också ses pragmatiskt, d.v.s. ur ett användarperspektiv och ordets pragmatiska betydelse blir då synonym med "flera bollar i luften". Kort och gott, jag multitaskar; äter frukost, intar diverse medikamenter, ringer Anna (vars telefonsvarare går på), facebookar och bloggar "all at the same time".
Sent igår kväll tog jag skruttbilen (ja, jag är en koldioxidförbrytare)och körde 500 meter till min kära arbetsplats för att smyglåna kopiatorhelvetet. På Hedda hade det hänt en hel del. Mitt fack har fått ett till namn Helen (min vikarie, inte alls konstigt), men det sved till i hjärtat och en klart anarkistisk egoism satt in. DET ÄR JU MIIIITT FACK! Genom inre monolog sansade jag mig, så klart,(jag försöker vara lite rolig)och resonerade mig fram till att det är skönt att dela fack när jag ändå inte är där. Vill INTE dela fack med någon när jag börjar jobba eftersom jag hamstrar papper i mitt fack!En glad nyhet är att datasalen numer pryds av X-antal extra arbetsplatser, toppen när läsårsbrev/skriftliga omdömen skall skrivas. Lukten och ljudet från kopiatorn from hell triggade den välbekanta arbetsgnistan. Längtar riktigt mycket efter knasbollarna (i positiv bemärkelse, jag gillar knasbollar) som jobbar på skolan, men inte fullt lika mycket efter skolmaten (så otacksamt av mig när det finns svältande människor i världen). Kan till och med sträcka mig så långt att det faktiskt skulle vara lite kul att säga det nya morgonspråket tillsammans med barn som halvstår och mumlar lite tills jag tittar sådär frökenbestämt på dem. Kan också bli full i skratt när jag går på en buss och nästan per automatik säger
- bakåt i bussen, man får inte stå det är farligt! Kan längta efter (något) orealistiska förslag som; poolbyggande på skolgården för att liva upp stämningen och minska buset på rasterna, resor till Paradisbadet i Ö-vik varje klasstimma och
tv-spelskonsoll i klassrummet. Med andra ord härligt visionära förslag som vittnar om en tilltro till roliga idéer och frånvaro av trist vuxenrealism. När jag börjar jobba så ska jag ta mej f.n föreslå fikabuffé under tiorasten i lilla gula. Undrar lite om kakafonin i lilla gula fortfarande är lika hög på 10-rasten. Undrans om vaktis har en lite lättare arbetsbörda när jag inte jagar honom varje morgon med nya hyllor som jag vill få uppsatta. När jag börjar jogga får jag säkert inte tvångshänga längre med barnen i klassen på rasterna när jag är lite ensam, för dom är ju liksom stora nu. Jaha, men så är det. Har fakriskt riktigt kul i min ensamhet här hemma Kan ju alltid multitaska.

Bäbisar ÅH

Sen eftermiddag-tidig kväll en torsdag i november. Träffade en kollega på Spaet idag. Blev lite jobbprat, men det kändes helt ok och var trevligt. Har haft en del skrivgöra som legat över mig som den ridande mannen i Uppenbarelseboken vars gestalt omgärdas av olyckor (6:1-17), med andra ord något orosuppbyggande. Efter diverse inre monologer rationaliserades arbetet och idag känns det mycket bättre. Som den rutinmänniska jag fortfarande är så bjöd dagen på; fillunch med ekofras, promenad och vila. Hade egentligen planer på att mysa lite med Anna, men stackarn är krasslig. Har ändå sån tur att jag fick låna lilla Hugo en stund, MEN han bara sover och sover. Vill ju bäbismysa, mata och rapa, men han vill bara sova. Anna och Johan (paret vars dialoger borde manusförfattas) ville ha tillbaka plutten vid halv åtta så jag hoppas innerligt att han vaknar snart. Nä, kanske är det fel på bäbisövervakargrejen, måste gå ut och kolla för tionde gången.

Middag och EU

Morgonstund; radion skvalar The Killers, Tova-Liisa har ockuperat vår lilla (enda dessutom) pyttetoalett, tonåringarna vägrar gå upp och Björn har traskat iväg till jobbet. Sitter här och mysbloggar i köket med tända ljus och en kissnödighet som är minst sagt tryckande. Gårkvällen (en variant av gårdagen, typ) bjöd på "vara tillsammans middag" med Björns syster Anna, Oumou och Elisabeth. Tova-Liisas favvomat stod på menyn; pestopastasallad med vitlöksbröd. Middagen blev trevlig, men med en konstant ljudmatta (kakafoni är ett bättre ord) hängande i luften. Min fotbollstokiga 15-åring kollade på Barcamatch, Oumou sprang runt och lät som ett inspelat band " Toa Lisa tom",parallellt med en (försök till en) vuxenkonversation gjordes. Alltså som vanligt hos oss. Lugna middagar med intima samtal går fet bort. Efter föräldramöte kom en trött farfar Mats förbi. Tyvärr var salladsfatet renskrapat och den vrålhungriga farfarn fick nöja sig med fil, musli (skiter fortfarande i de tyska prickarna)och smörgås. Han meddelade också att det var ok från "högre ort" att 15-åringen följer med till Bryssel. Svante blev så klart superglad när han nu får möjlighet att besöka: EU:s huvudstad, Europeiska kommissionens säte, Europaparlamentets högborg och Brysselkålens hemvist. Kul också att få hänga med Mats och hans elver från Midgårdsskolan eftersom 15-åringen ämnar söka Midgårdskolans Arena naturlinje inför nästa läsår. Svantes fin fina klassföreståndare fröken K har också ok:at ledighet från ordinarie skolgång. Allt klart för resa, eller nästan. Ett besök på Dragonfältens hälsocentral återstår för injicerande av flunsavaccinet. Nej, vi har inga tveksamheter till vaccination. Varför? Jo, vi känner och umgås med flera riskgruppspersoner (det handlar om hänsyn och omsorg för andra personers välbefinnande), Björn är en livs levande medicinerande astmatiker och 15-åringen är ju på väg till Bryssel och vill O-gärna insjukna. MEN efter vaccination är allt klart och 15-åringen kan bussa och flyga med farfar och Midgårdsungdomar till Bryssel.

Den dolda dagordningen

Fin morgon med barnen och Björn. Simmade, men känner mig just nu helt matt i hela kroppen, kanske lurar en förkylning. Ämnar vila en stund för att sedan arbeta lite med skrivgrejer och annat som pockar på min drömmande uppmärksamhet. Hela utmattningsgrejen går mig på nerverna. Hade doktorssamtal igår, vilket resulterade i oändliga reflektioner och efterbearbetningssamtal. Min stackars privata lekmannapsykolog plöjer så mycket övertid att låtsasdoktorsfacket snart uppmanar till strejk. Får ibland känslan av att psykologerna (som grupp) har en dold dagordning som går ut på analysatomklyvning, tänkande över tänkandets minsta lilla elektron som fastnat fel en kall dag. Jag ger ett exempel:
Doktor A - Linda varför tror du det är så att Björn inte har tagit körkort?
Förvirrad patient (vad f:n har det med saken att göra) - hum, humelihum, tja, jo, men,men, kanske seghet?! (vet med ens att jag svarat alltför elementärt)
Doktor A - Linda, kan det inte vara så att Björns handlingslöshet gällande körkortet beror på ditt kontrollbehov?
Ännu mer förvirrad patient - hum, hum, eh (tänker så det knakar, men någon kausal tankeförmåga dyker inte upp på förståelsehorisonten)
Doktor A - Kan det inte vara så att det är bekvämt för dig att skjutsa Björn för då behöver du inte oroa dig för att han skall råka ut för någon trafikolycka?
? Får totalt hjärnsläpp som övergår i uppgivenhet. - Jo, kanske (överlägger med mig själv och kommer fram till att doktor A liksom är doktor och säkert vet bättre. Har bara inte tänkt i dessa banor förut.)Beslutar mig för att förlita mig på expertisen, i.a.f. tills jag kommer hem.
Samtalsterapi och KBT framstår alltmer som en suggestiv hjärntvätt, vilken leder till omstruktureringar av den vänstra hjärnhalvan. Medvetandet, analysförmågan och logiken liksom transformeras. Nä, nu raljerar jag, det är säkert jättebra, men blir bara lite less ibland. Skönt att det är en dryg vecka tills nästa möte.

Är lite filsosafisk (som Tova-Liisa sa)

Förtvivlans dimma har lättat och hjärtats rytm är åter stark. Jag, du, vi. Vi, ett sammanfattande pronomen för detta att bli människa. Homo sapiens sapiens, den förståndiga människan. Vad är vår särart? Vad innebär det att bli människa? Som en uppmaning finns det där, allstädes närvarande. - Oh människa känn dig själv!
Jag tycker det är en svår konst att bli människa, att mitt jag skall styra astralitetens starka krafter och acceptera kroppens fysikaliska ramar, men samtidigt också komma till ett möte med det, just det som är större. Vår fria vilja, våra tankekrafter och vår fantasi är portar som ger oss frihet; i livet, i förhållande till livet, det förfödsliga och döden.Frihetens janusansikte är på samma gång lyckans diametrala motsats; tvivlet, rädslan, ensamheten och utkastelsen ur visshetens paradisiska tillstånd. Omfamningen och tryggheten som stegvis släpper sitt grepp. Att kasta sig ut på tusen famnars djup (Kirkegaard) är frihetens och livets premisser, men modet är människans och människans allena. Vi söker efter svar, svar för att hitta livskraftens graal genom: religiositet, vetenskap, tvivel (agnosticism) och förnekelse (ateism), allt för att våga kasta oss ut och möta människan. Jag har alltid avundats dem som är så där säkra. De som vandrar i tillit, vars demoner skyggar och drar sig tillbaka. Jag har alltid velat gå med dem, bland dem, tyvärr utan insikt om att vägen alltid är min egen. Jag har tvivlat och sökt säkra svar, men också funnit en strimma tro och kanske, stegvis, en tillit till mig själv. Att våga kasta sig ut i ovissheten, att våga möta sig själv. Att känna sig själv. Känn dig själv människa!

Morgonsång

Du vet väl om att du är värdefull, att du är viktig här och nu.
Att du är älskad för din egen skull, för ingen annan är som du.
Du passar in i själva skapelsen.
Det finns en uppgift just för dig och du är fri att göra vad du vill med den.
Du kan säga ja eller nej.
Du vet väl om att du är värdefull, att du är viktig här och nu.
Att du är älskad för din egen skull, för ingen annan är som du.

Annorlunda men bra ändå

Åter i Umeå runt ettsnåret i natt;trött och arg som ett litet bi. Var så arg på vandrande renar att jag (o-pedagogiskt högt) uttalade min avsky för dessa behornade djur, varpå min äldsta son tillrättavisade mig genom att slå ned på min reinkarnationstro. - Mamma! Du kommer helt klart bli en puckoamöba i ditt nästa liv eftersom ditt karma suger. Ett iskallt hus kändes inte alltför välkomnande och hemtagna varor i bagageluckan fick helt sonika ligga kvar. Vid halv tvåtiden sov hela familjen under sina stelfrusna istäcken, brrr. Känns trist att lovet är slut och vardagen åter tar sitt grepp om familjelivet. Vi har, trots premenstruella humörsvallningar och manlig apati, haft det bra i vårt lilla hus (vagn), med betoning på lilla. Ibland känns det lite, bara lite, jobbigt att vara så där apart/eljest/det som skall bort i Fem myror är fler än fyra... frågesport. Nu tänker säkert någon (eftersom jantelagen styr oss)att jag tror mig vara för-mer eller så djävla överspeciell, men så är inte fallet. Naturligtvis är alla unika och speciella bla bla bla, men den känsla jag ibland blir trött på är en myrig liten vetskap om att man sticker ut (inte så där fränt), utan snarare lite sär-mässigt. Ger några exempel:
- Fick barn när vi var alltför unga med västvärldsmått mätt (18 och 20), dessutom tre stycken och vill gärna (i.a.f. fall jag)ha många fler.
- Älskar utförsåkning i alla de former och klär oss fortfarande i stora snowboardkläder (med häng, hualigen vilka avdrag på vuxenlistan). Vi har alltså inte bytt till vuxet sportiga Peakkläder.
- Vi semestrar i en liten husvagn från 70-talet (en längtan att leva skibumlivet lite för sent).
Helt fel på alla sätt. Tuffa och fräna intellektuella 70-talister rynkar på näsan åt husvagnslivets svennighet och white-trash aura. Öl-magade, skotertokiga, rökande 50-talister paraderar med sina kolossvagnar, jätteförgårdar och bamse SUV-bilar.
Ibland önskar jag att vi också hade: en sån där fin nybil, mysig och välhållen fjällstuga, tajta välsittande Årestajlade kläder och framförallt tyckte att det var helt toppen att göra karriär istället för att längta efter små mysiga bebisarmar och metervis med härlig pudersnö som bara väntar på att användas.
Om jag är riktigt sann mot mig själv så är det konventionen som gör att jag lite då och då vill vara och göra det förväntade. Den myriga känslan av eljesthet skall från och med nu accepteras, metamorferas och bli en tillgång och inte en myrig belastning. Jag gillar, älskar är ett bättre ord, vår ärvda husvagn. Vi har den minsta, men mysigaste förgården och tre underbara ungar som är våra bästa åkkompisar. Tyvärr tillät inte plånboken säsongskortinköp för hela familjen, men det var kul att fjällvandra lite också. Obs! Ingemar fick en spricka i armen (vi är VIP-gäster på vårdis i Tärna) och ville visa upp gipsskenan.