The feeling

Älskar Tradera. Budade hem två Liljan ljusstakar som ökar känslan av julmys

Tänder ljus överallt, verkligen överallt. Får liksom inte nog av julkurandet.
Mitt "julsvulleri" har naggats lite i kanten och den där pregnanta känslan av en okuvlig vilja att ta tabberas på juletiden har inte infunnit sig.
Förrän dessa sista dagar:
Tovaliisas sista julavslutning som grundskoletjej och vips, the feeling!
Sen den traditionsenliga (tradition=fler än en gång) fyrklöverns julfest. Tyvärr var barnvakten inte på bästa humör så en något tidigare sorti fick göras. Trots sur barnvakt, the feeling!
Söndag tillsammans med vänner, fika och julklappar, the feeling!

Nu tränar Björn. En björnunge sover och den andra hänger med storebror. The feeling!

Pepparkakor

Gunnar ville bara ha den. En till sig och en till lillebror. Två pepparkakor.

Vardagsord

Vi är suddiga.
Äter limpsmörgås i soffan.
Vintertrötta och förkylda.
Längtansvärda och drömmande.
Väntar på morotsbiffar med lent mos.
I morgon finaste barnen tar jul.

Liljan

Har traderat hem vardagsglädje klädd i mässing.

Helgen och yrheten

Motljus i vintertid

Yrseln kom sakta och har inte lämnat mig i helgen. Middag i goda vänners lag, yrseln i sällskap. Söndagsutflykt och leklunch med småbarnen, man och ännu mera småbarn, vän och yrsel. Vilar framför brasan och njuter av att världen snurrar långsammare.

Så fick morfar sitt skåp

- Vad ska ni göra?
Kyrkogårdsvaktmästarens dotter tittar på vår hostande son genom gles lugg.
- Vi ska lägga morfar i ett skåp.

... och det är ju precis vad vi gjort. Vi ställde morfar i ett fint skåp, kolumbarieskåpet.

Bättre

Sjukt. Hos oss är det sjukt. Efter en veckas feber är Gunnar tunn som en liten tråd. Hen längtar efter dagiskompisarna så mycket att vi hittat på att alla är lediga. Björn roar  sjuklingen med favoritsysselsättningen, fantastiska legohus. Är själv piggare idag; inte alls matt och upprätt. I morgon kör vi 35 mil norröver; hockeystaden, paltstaden, stålverksstaden och guldreservstaden. Far har fått plats i kolumbariet och vi ska gravsätta urnan. Tänker på Det stora kalaset och den mest sorgesamma Jag och min far. Att dela ofullbordade relationer i toner och text. Kolumbariet är vackert, sakralt, ombonat och levande...om nu en sista viloplats kan vara dessa fyra. Kanske; om vi orkar, vågar och vill, kör vi sakta Moråsleden, sväger höger och sedan höger igen. Mammas gata. Min gata. Vår gata. Sedan utmed vattnet till fars gränd, kanske.
Idag piggare.

Helgen

 Julklappar till alla barnen.
Indiskt till lunch och lördagsbio med Björn.
Mysigt söndagsfika tillsammans med tre björnungar (en gnällig, en hängig och en besviken över att mobilen faktiskt är hel och inte behöver bytas) och självaste björnen.

Ett jobb att leva

Konsten att leva har gått mig lite ur händerna. Det sträva och kantiga gör sig gällande. Tiden går trots allt. Nu ett halvt år sedan far somnade in och i morgon sju månader sedan mamma dog. Ja hon dog, somnade inte på något sätt in.
Minnesbilder; fastbrända i hjärnbarken, plågoandar. Det är sånt man inte pratar om. Sånt man sliter med, sliter mot glömskan.
Så här blev det. Vår tid tillsammans, varken mer eller mindre.
Är fortfarande arg, rasande arg på en massa händelser, bemötanden och påtvingade upplevelser. Arg på förväntningar som gick i kras. Arg på ödet. Arg på vården. Arg på Gud. Arg på min oförmåga att hitta tillbaka till status quo.